Teambuilding

Medan alla jag känner (nästan) enligt sina Facebookstatusar njöt påskvärmen i fulla drag, låg jag med penecillindropp på sjukhus. En infektion i ett pyttelitet operationsärr satte käppar i hjulet för veckans planer.  Så istället för ägg,  påskharar och ledarskapskurs tillbringade jag påsken & dagarna därefter med två gamla tanter som fullständigt saknade förmågan att sätta gränser. 
De bara älskade att prata! Och de pratade hela tiden! Eftersom jag var lite medtagen av min infektion och ibland behövde sova (som exempelvis kl 04.30 på morgonen) så tog tanterna till lite annorlunda grepp. Som till exempel att skrika och tjoa ”Hallå!, Vakna! Hur mår du? Hallå Mimmi – vakna!” Om och om igen tills jag vaknade. Om jag av utmattning slumrade till under dagtid så klev de ur sina sängar och ryckte i mina fötter tills jag vaknade. För att de ville prata.
Lite påminde de faktiskt om Ove i Solsidan..

Tänkte på hur lyckligt lottad jag är som inte har sådana arbetskamrater och hur jag i så fall skulle ha hanterat situationen? Tjaa? När jag till slut blev utskriven så gav jag dem mina blommor. De blev överlyckliga båda två. Lite kärlek är en bra medicin. Och kanske vore det, liksom mycket annat en lösning om vi skulle ha fortsatt att leva tillsammans? En liten blomma och lite kärlek, följt av en uppriktig önskan om behovet av tystnad.
Åtminstone 10 minuter i timmen.

Igår var femte gången jag träffade Doña Maria och Don Alejandro. Två informationsmöten, en middag och en healing har föregått dagens möte. För varje gång jag haft förmånen att lyssna till dem lär jag mig lite mer. Det kommer lite information här och lite där.
Och för varje gång vill jag veta ännu mer.

Idag hade vi bett dem berätta om sin historia, om Inkaprofetian och om vad vi själva, var och en faktiskt kan göra för att hjälpa till. För just det egna bidraget i det som händer på jorden har jag faktiskt aldrig tidigare fått svar på. Det är också den mest förekommande frågan när jag har skrivit och berättat om dem. Vi hade också bett dem att länka sin profetia till Mayaprofetian och all den domedagsstämning som omgärdar den. (Ni vet det där om att Mayakalendern slutar den 21 december 2012 och att världen då skulle gå under).

Först, säger de: Jorden kommer INTE att gå under 2012! Det som Mayaprofetian förebådar händer JUST NU!  De säger att de är här för att hjälpa oss i den västerländska världen att leva i enlighet med naturen. ”Moder jord är sjuk. Vi behandlar henne inte som tidigare”. De talar om Japan och om jordbävningar, stormar och naturkatastrofer runt om på jorden. Att det är jordens sätt att ”rena sig själv”. Att vi lever i en förändringarnas tid. Jorden talar till oss och vi måste lära oss att lyssna!

Det MEST fascinerande för mig den här gången var – förutom deras oförställda glädje och lekfullhet (!! 67 och 86 år gamla/unga) var ändå vad vi själva kan göra för att bidra. För att återknyta våra band till naturen igen. För det är just det som är deras budskap.

För att lyckas återknyta det vi förlorat berättar de om allt det vi glömt. Och vad vi ska arbeta för att uppnå.

1. Förlåtelse. Lär dig att förlåta
2. Sluta projicera dina egna tillkortakommanden på andra människor
3. Vårda dina relationer
4. Se mer till gruppen och helheten än till dig själv. Släpp egot
5.  Lev mer i känsla än i tanken
6. Arbeta på att uppnå högre självinsikt/självmedvetenhet
7. Ta tillbaka din mjukhet, ”den du hade när du låg i din mammas mage”

Låter ungefär som en teambuilding/ledarskapskurs på Äventyrens Ö

Dagen avslutades med en vacker Despacho – en ceremoni för ”moder jord” (de betraktar jorden som sin moder, liksom alla andra ursprungsfolk).

Och när gästerna åkte hem sa Don Alejandro att de ville sjunga en sång för mig.
Sedan började de att leka med varandra.
Som ystra barn.
En 67 och en 86-åring!
Inser att jag måste hitta tillbaks och lära mig att leka igen.

Busiga Dona Maria & jag

Så kom den till slut!
Dagen som så många inlägg handlat om den senaste tiden.
Dagen då vi fick besök av två wisdom keepers/överstepräster i rakt nedstigande led till Inkafolket.

Lite kommentarer så här ”behind the scenes”: Det största för DEM var att

1. De för första gången i sitt liv fick besöka en ö.
2. De för första gången i sitt liv fick åka motorbåt. Dessutom en väldigt snabb sådan.
3.  Vår egen, privata, matkällare här på ön.
4. Mötet med en vedklyv. De var så fascinerade efter demonstrationen att de beslöt att köpa med sig en ner till Peru.
5. För första gången i sina liv få tala inför så mycket folk.

En annan bra händelse – som var en konsekvens av dagen: En av deltagarna ringde på kvällen. Han satt då i ett möte med metereologen Pär Holmgren som driver ett projekt där de försöker samla naturfolken världen över för att ta tillvara på deras kunskaper om miljön och sprida. Med på det mötet satt en grupp massaier som ingenting hellre önskade än ett möte med Inkaättlingarna. Så idag och nu, just när jag skriver detta, äter de middag tillsammans massaierna, Don Alejandro & Doña Maria

Roligt att vi kunde ge dem en upplevelse – eftersom de gav oss som lyssnade så mycket av den varan!

Idag åt jag en middag jag nog aldrig kommer att glömma!
Middagssällskapet bestod av Doña Maria & Don Alejandro – bägge två ättlingar i rakt nedstigande led till Inkafolket. Med var också deras tolk Dennis, Monica som tagit dem till Sverige och Sören, min egen älskling.

De kom hit till Näsby Slott där vi just nu håller kurs för en efter-jobbet-middag kl:20.00
Maria är ungefär 87 år och hennes lillebror någonstans mellan 65 – 70. Tror man. De räknar nämnligen inte år. När jag frågade hur gamla hennes fem barn är så ryckte hon bara glatt på axlarna och sa ”det vet jag inte alls!”
Bägge två har skinande svart hår utan ett enda grått hårstrå.  De bor på 4.600 meters höjd i Peru och för att komma hem måste de vandra i fyra dagar och passera bergspass på 5.600 m.ö.h. Så det är nog ingen understatement och påstå att de är vältränade som få!?

Doña Maria är en “Altomisayoq” (healer of the high table), hon fick denna – den högsta kallelsen – efter att ha blivit träffad av blixten TRE gånger (!) Hon anses hon vara den högst utvecklade kategorin Paqo/Healer/Mystiker, en som talar och kommunicerar direkt med de heliga bergsandarna i Anderna. Hon sägs också vara en av de få i världen som bemästrar konsten att materialisera energier och andar.

Hon når mig till solar plexus och ikväll var hon som ett vilt yrvädersbarn! Vi lekte vid biljardbordet och hon skrattade mest hela tiden! De måste ha gjort något magiskt med mig också för jag känner mig fullständigt sprickfärdig av glädje!!

På söndag kommer de till ön för att berätta om ”Why living in healthy relations is so important right now”. De är ute på en resa och deras uppdrag är…..att rädda världen.

De har aldrig träffats förut.
Efter 8 timmar säger de att de känner varandra bättre och vet mer om varandra än medarbetare de arbetat med i många år.

De reflekterar över att de känner sig så trygga tillsammans, trots att de mötte varandra först kl 10.00 i morse. De säger att det är öppenheten de alla visat som skapat den tryggheten. En säger att hon är nyförälskad i hela gruppen.

De mår bra och de trivs i varandras sällskap och de är på kurs för att lära sig hur grupper fungerar och hur man gör för att få dem att bli trygga och må bra tillsammans.

Det är ett magiskt jobb jag har!

Vill du veta hur det går till?
Vecka 20. Ute på ön.
Välkommen!

E24 presenterar idag en artikel om en nyutkommen bok av Ingrid Tollgerdt-Andersson. Den beskriver de 11 nyckelfaktorerna för framgång.
Precis som jag själv har författaren arbetat i många år med ledarskapsutveckling. Så vi har bägge två träffat många ledare och också deras grupper.
Kan tycka när jag läser om hennes forskning att det hela känns lite förenklat.

Personligen tycker jag att  den amerikanska affärssajten Forbes.com lista med karriärtips är mer användbar. De är baserade på karriärcoachen Christine Scivicque 20 obekväma sanningar om hur man klättrar på karriärstegen.
Scivicque riktar sig där till kvinnor men tipsen är lika relevanta för män. Jag kan inte se skillnaden där riktigt?

Om du vill läsa tipsen – som vi anpassat för svenska förhållanden – så hittar du dem här

Igår var vi på Kulturhuset Dennis (vår praktikant) och jag.
För andra året i rad arrangerades Mötestorget där. En dag där anläggningar och mötesköpare fick tillfälle att mötas.

Första halvan av dagen var en utställares dröm! Så mycket folk som ville prata med oss att vi inte hann med alla. Tyvärr fortsatte inte dagen på samma sätt. De sista två timmarna var det väldigt folktomt så utställarna förvandlade istället eftermiddagen till närverkande mingel. Bra det med!

Men som alltid – är det inte själva mässmötet som är det viktigaste, utan uppföljningen.  Och den startar om…fem minuter

Och Dennis – praktikanten, han läser vildmarksturism med äventyrsinriktning på en fantastiskt bra internatskola som heter Utsikten. Efter att ha varit hos oss en vecka stod han där med mig på mässan och betedde sig som om han jobbat hos oss hela livet!!
Imponerande!
Kul med duktiga praktikanter!

I veckan kommer vår första grupp till ön.
Lite har det varit med hjärtat i halsgropen..
Att ha en anläggning på en ö har sina sidor. Alla sidorna runt ön tillexempel. Och speciellt om de är täckta med is. Som just i år. Året då isen legat tjockare runt Sverige än på länge.

Om vi inte legat mitt i Furusundleden så hade vi nog fått vänta med att öppna till maj. Men en farled bryter man. Och de gjorde de i förra veckan. Yihaa!! …sa vi då. Attans…några dagar senare. För det var inte som förra året. Då försvann all is på tre dagar. Nu har det gått 11.. Anledningen till att det tar så lång tid fick jag förklarat för mig igår av en gammal skärgårdsskeppare. Han sa att de aldrig tidigare, någonsin hade brutit is som var 30 cm tjock! Normalt brukar den vara pulvriserad när den bryts.

När man bryter så här tjock is så flyter det omkring isflak, stora som en lägenhet med en vikt på flera ton. Ingenting man åker båt i. Och ingenting bryggägarna vill ha…
Vår fina fastlandsbrygga där vi hyr båtplatser var rakt och fin för  bara ett par veckor sedan. Nu ser den ut som en v-formad passage i något av Lustiga Husets rum på Gröna Lund..

Bryggorna på ön har – peppar, peppar – än så länge klarat sig bra.
Men hälften av dem är fortfarande isinklädda så nu håller vi tummarna! Säsongens första besök är avklarat! Vattnet igång på halva ön, elementen påsatta och i möteslokalens stora kamin brann en ordentlig eld när vi åkte hem.

Uppvärmningen av ön har börjat!

När vi startade Äventyrens Ö 1994 så blev vi godkända som officiella sponsorer för Naturskyddsföreningens ”Projekt Havsörn”. Då, på den tiden var Havsörnen utrotningshotad p.g.a. bland annat kvicksilvret och de förvildade minkarna (som år upp deras ägg).

För att bli godkända var vi tvugna att vara miljövänliga ”hela vägen”. Det var alltså inte okey att sälja exempelvis motoraktiviteter och sedan köpa sig ett rent miljösamvete genom att sponsra lite naturprojekt. Det är därför vi aldrig haft sånt i vårt utbud.

Idag, 17 år efter starten av Äventyrens Ö,  kom vi för första gången i år ut till ön. Kryssandes mellan isflak, Och precis när vi rundar udden in mot vår vik så ser vi 25 m framför båten en havsörn komma seglade! Ungefär 1 meter ovan vattenytan. Den flaxade lite med sina stora vingar och begav sig sedan ut över Tallholmen och vidare upp mot skyn.
Vilket fantastiskt välkomnade!
Örnen är tillbaks, inte bara har stammen vuxit till sig, en av dem häckar nu uppenbarligen för andra året i rad på Äventyrens Ö!