Teambuilding

Efter dag I på teambuildingprogrammet skulle en av dagens grupper koppla av i bastun och badtunnorna. Stämningen var hög och glad. Nu står de alla utanför bastun och sprutar vatten på den istället. Det brinner i mellantaket och brandkåren är tillkallad.

Vi ringde 112 som fick öns position via koordinater. De hittade den och dubbelkoller gjordes. Mellan Laggarsvik och Bammarboda. ”Ja, det stämmer”. En ö som saknar såväl bro som färjeförbindelse. 15 minuters färd för den snabba brandbåten i Österskär.

Larmet går. Och….

SOS Alarm  skickar två BRANDBILAR…

”Nä, båten ligger på varv vet´ö” får Sören till svar när han undrar var de tagit vägen?

Så nu står de därute och brandbilarna står på fastlandet mitt emot.
Personalen sprutar vatten med vita villans vattenslang och brandkåren dröjer, för att man tagit upp brandbåten på land, just när skärgården börjar befolkas.
Inte service på vintern när isarna ligger och båten inte kan köras.
Utan på våren!?

Vi får meddelande om att kustbevakningen (!?) är på väg.
När vi ringer så undrar de om vi kan köra över SSR  med vår båt + brandmännen??
Vaa??!! SSR? Sjöräddningsällskapet med sin båt – ska VI köra över dem och deras stora båt i vår lilla Busterbåt??

Vi åker över HÄMTAR en av brandmännen som åker över för att inspektera. Under tiden försvinner brandbilarna och ingen vet var de tagit vägen?
Att SOS Alarm kritiserats på senaste tiden har väl inte undgått någon. Nu gäller det visserligen bara en liten bastu, ingen är skadad men ändå?! Kan ingen ta tag i den organisationen??

För en stund sedan kom SSR farande i farleden med blåljusen påslagna. Förbi ön och den brinnande bastun i full fart. Kvar står vi och blinkar förvånat med våra ficklampor. De omdirigeras, kommer tillbaks och samma sak händer en gång till.
Efter en stund kommer de slutligen – efter att My (vår 22 åriga dotter) kört ut och visat dem vägen med vår egen båt.
Nu – 1,5 TIMMA – efter larmet är alla brandmännen där, slår på sin egen pump (sedan vi nästan tömt vår egen) och gör eftersläckningsarbete på bastun.

Själva är vi givetvis glada att vi lyckades släcka med trädgårdsslangen och att elden inte spreds.

Men snälla!
Gör något åt SOS Alarm!
Hela räddningstjänsten, verkar ju vara en organisatorisk HÄRDSMÄLTA!!
Snälla!
Innan något riktigt allvarligt händer här ute i skärgården!

Hon var en av de mest lysande stjärnor jag sett på mycket länge. Hon var intelligent, empatisk, mycket välutbildad och hittade alltid brillianta lösningar på de mest komplexa problem. Hon var ambitös och la ner hela sin själ i arbetet. När hennes kvinnliga kollegor gick hem satt hon ibland kvar, för att inte lämna några lösa trådar till nästa dag. Hon lyckades trots det, få ihop sitt liv med familj, hus och fritidsaktiviteter.
Jag kände mig ganska övertygad om att hon en vacker dag skulle sitta som koncernchef på något av våra större svenska bolag.
Några år senare träffade jag henne igen.
Då hade hon hoppat av och satt som specialist och sa sig inte längre vara intresserad av att göra karriär. Det var för tufft sa hon. Priset hon fick betala i den kvinnodominerade gruppen där hon var verksam var för högt. Utanförskapet, mobbingen och utfrysningen som ökade för varje karriärkliv hon tog blev för mycket. Så – med motiveringen att hon inte längre ville ha något personalansvar – hoppade hon av karusellen.

Det börjar redan det första skolåret. Småflickornas strävan efter likformighet. Man ser det tydligt på alla skolgårdar: grupperna och klungorna av småtjejer. Man ser deras blickar, man anar deras viskningar och ser utfrysningen av dem som avviker från normen. I den åldern handlar normerna mest om att ha rätt kläder. Men i takt med att småtjejerna blir äldre förändras också den kvinnliga normen.
Men en faktor finns kvar…
Vi måste vara ”lika”.

”Så fort en tjej avancerar så börjar tjejerna i hennes omgivning att gadda ihop sig mot henne. De bildar grupper och motarbetar henne.”  Så sa han, Anders, i andra avsnittet av Expedition Robinsson när kill-laget fantiserade om vad som händer borta i tjejlaget.
Bredvid mig satt en manlig kollega som liksom jag har femton års erfarenhet av att hjälpa grupper som är i konflikt med varandra.
”Bra att någon äntligen tar bladet från mun och lyfter upp det till ytan. För vi måste börja tala om det här.” sa han

Tjejer som motarbetar tjejer. Ett känsligt ämne i vårt jämställdhetssträvande Sverige. Där desperata förslag om könskvoteringar ses som en tänkbar väg att fylla styrelserummen med lite damer. I ett land där män gjorts till syndabockar för att vi har för få kvinnliga chefer. I Sverige är det heller inte politiskt korrekt att faktiskt tala om kvinnors eget ansvar och beteende i jämställdhetsdebatten. Kanske är det därför, av politiska skäl, som ingen talar om det? Trots att vi är så många som sett eller upplevt det?

I min profession träffar jag många kvinnor i ledande positioner. De har hamnat där för att de är kompetenta. För att de har satsat. Och för att de varit beredda att betala priset.
När vi talar om vad som har varit svårast, berättar de om hur de motarbetats av andra kvinnor och om hur de uteslutits ur den kvinnliga gemenskapen. Duktiga kvinnor utgör ett mycket större hot mot andra kvinnor än vad de gör för män. Till skillnad från kvinnor så uppskattar män ofta kompetens och framåtanda hos kvinnor.

Nyutsedda, unga kvinnliga chefer, i mansdominerade branscher berättar ofta historier om hur de äldre kvinnorna tar avstånd från dem. De berättar också om sekreterare som tycker att de skall skriva sina brev själva medan de med stor glädje ger en helt annan service åt manliga chefer på samma nivå.

I förra veckan talade jag med en ung och mycket framgångsrik kvinna som av sin kloka mor fått rådet att välja en teknisk utbildning på gymnasiet med motiveringen: ”Du kommer aldrig att klara av den svartsjuka och det utanförskap din intelligens skulle ge dig i en tjejklass.”
Hon lydde sin mammas råd och säger idag att hon mycket heller omger sig med manliga än kvinnliga medarbetare.

Varje kvinna som motarbetar en annan – mer framgångsrik – kvinna lägger krokben för kvinnligt växande. För varje kvinna som ger upp en chefskarriär och istället väljer att bli specialist utan personalansvar sjunker sannolikheten för fler kvinnor i styrelserummen. Specialister hamnar nämligen ytterst sällan i lednings- eller styrelserum. För att hamna där krävs att man har personalansvar.

Så tjejer! Vad är det vi håller på med egentligen? Varför kan vi inte glädjas åt våra kvinnliga kollegors framgångar och bära dem framåt? På samma sätt som män tillåter andra män att växa.
Om vi lärde oss att göra så skulle kanske könsfördelningen i styrelserummen se lite annorlunda ut?

Vi har i 13 år arbetat med en kurs som heter UGL.  Det är en väldigt känd och populär ledarskapsutbildning och huvudman för den är Försvarshögskolan.

2010 gjorde FHS om den helt och den innehåller nu många nyheter. Bl.a. har man anlitat Gudrun Schyman i ett avsnitt som handlar om ”könsmaktsordning”.
Just det avsnittet/pappret är inte obligatoriskt. Man behöver alltså inte dela ut det och vi gör det sällan.

Varför då,  finns det nog de som undrar?
Svaret är att behovet av det oftast inte finns. De kvinnor vi oftast möter på de här kurserna har ofta ett motsatt problem. De har problem med andra kvinnor. Framgångsrika, starka kvinnor motarbetas nämligen oftast av andra kvinnor med lägre självkänsla. Inte av män.
En krönika jag skrev för ett par år sedan handlade om just det och den var länge en av de mest lästa krönikorna på tidningens webbplats. Många hörde av sig och talade om att de kände igen sig. Ingen ifrågasatte det jag skrivit.
Att försvaret har problem med genusproblematiken och ser ett sådant behov på en officersutbildning är kanske inte så förvånande? Men idag är näringslivet den främsta användaren av UGL och där har mina 17 år som konsult berättat andra historier. Upprepade sorgliga historier om kvinnor som motarbetar andra, mer framgångsrika kvinnor.

Höghöjdsbanan på ön: En provtur med hjälmkamera.
Följ med My – som jobbar med projektplanering och aktiviteterna på ön!
…om du vågar

Sitter ute på ön och och kollar nyheterna efter en kul avslutningsmiddag med min fascinerande UGL-grupp. Imorgon eftermiddag är vi färdiga och jag kommer att sakna dem när de åker hem.
Upptäckte just att en av deltagarna har en blogg där jag hittade följande:

”Jag har nu tjuvkopplat antennen på tv:n och gömt mig på sommarhemmet för att ta mig ut på nätet från min exil någonstans i Stockholms skärgård. Om jag inte vetat bättre hade jag trott att jag befann mig på Betty Ford-klinikens filial för oss bredbandsberoende. Snacka om jag fått gå på avtändning.”

Han fortsätter: ”Är som sagt på kurs och då är man kommenderad att koppla ner och det är en svårare prövning än vad jag trodde. Inte så att jag inte skulle kunna sluta (det är väl så man säger om bereonden?) men det svider som sagt att inte ständigt vara på. Lägg till att vi är ute i naturen med granar, olika levande varelser i alla dess storlekar…ja, det har varit omskakande på många sätt att gå på kurs…”

Behandlingsklink för bredbandsberoende – kanske en ny affärsidé?
Han verkar efter fyra dagars avtändning vara vid god vigör, så vem vet?!

Ledarskapsutbildning och teambuilding en vårdag i Stockholms Skärgård.
I veckan påmindes jag om att jag verkligen har världens bästa jobb och på världens bästa ställe!

Fast det bara är i början av maj har jag haft privilegiet att i full sommarvärme dela ön med två grupper som bägge var på ledarskapsutbildning hos oss. Även om våra flesta kurser för ledare är förlagda inomhus större delen av tiden, så var just denna en utomhusvariant. 

Den andra kursen hade sitt utomhuspass just den varmaste dagen, så de fick njuta av ön från sin vackraste sida de också!

Vår nyinköpta termometer visade på högsommarvärme och gästerna postade bilder av sig själva på Facebook i flödande solsken.
Bra eller dåligt undrade vi?
Vad sänder det för signaler till dem därhemma att posta en bild av sig själv i bar överkropp sittades på en sandstrand när jag är på utbildning?
Men på den stranden händer saker som inga bilder kan förklara. Insikterna flödar liksom de reflekterande samtalen. Att ha utbildning i en miljö som helt avviker från den jag är van vid har nämligen en kraftigt stärkande effekt på inlärningsprocessen.
Folk som jobbar med utveckling vet det.

Nu.
ÄNTLIGEN, ser det ut som om deltagarna på ledarskapskursen som ska bo i Sommarhemmet faktiskt kommer att få duscha
Hantverkarna (som bara blir fler och fler för varje dag) börjar närma sig slutet!

Utanför Sommarhemmet ligger drivor av byggskräp som de nu börjat plocka ihop. De sista detaljerna målas, både ut- och invändigt och vattnet rinner klart och fint ur alla kranarna. Vad mer kan väl en ö-ägare önska?!
Emellan krattning, slipning, spackling, spisrenoveringar och fixande med väggar så har jag ändå hunnit med att njuta av dagen.

När jag nu gick bort till Sommarhemmet för inspektion så var solen på väg ner och Campen var så där vacker att jag blev stående en lång stund.

För många år sedan lärde jag känna en gammal man uppe i Idre. Han levde kvar i så gamla traditioner att han skämdes för att  inte ha  ”nylövat” sitt golv på fäbodvallen när jag kom på besök. Man gjorde så förr i tiden; la ut färska björklöv på jordgolvet i sitt hus när man skulle få fint främmande. Och eftersom jag härstammade från Stockholm betraktades jag som ”fint besök”.

Vid vårt första möte låg den gamla gärdsgården stablad i en fin hög. Den som hade omgett hans fäbod-vall.  Han hade ”moderniserat” är var stolt som en tupp.
Knut och jag hade många och långa samtal och han lärde mig mycket. Bland annat om hur man tar hand om gamla vedspisar när man stänger sin stuga för vintern så att den håller sig svart och fin. Man smörjer in den med svart skosvärta och smörjer sedan in den med olja. Då ser den splitter ny ut för evigt.

Insåg idag att jag borde ha tänkt på det i höstas. Flera av husen härute på ön  har nämligen samma gamla spisar  som Knut hade. Mina kollegor hade köpt en modern spis-svärta som jag glatt gav mig i kast med. När jag öppnade ugnsluckan så hittade jag (gömt långt därinne)…..SKOSVÄRTA!!

Så – med Knut i tankarna – testade jag och kan bara konstatera att  hans metod slår dagens moderna smörjor med hästlängder!
Tack Knut!

Det har varit en spännande helg här på ön i solen!

I lördags hade vi säsongsstart med personalen. Alltid lika kul att se dem igen och träffa de handplockade nya värdarna/aktivitetsguiderna! För varje år blir det fler och fler skidlärare från Åre som finner sitt sommar-viste här hos oss.  Den gamla personalen hittar nya guldklimpar där på vintern som de tar med sig till ön!  Så man kan väl snart börja kalla ön för Åres sommarfilial

Parallellt med det ramar jag in tavlor till nya matsalen i Sommarhemmet,  jagar våra hantverkare och ser till att de bygger så som vi tänkt oss.
Det är så spännande att se de nya fina duschrummen växa fram!

Utbyggnaden där tjejernas dusch blir

Hade tänkt ge killarna en röd & rosa dusch men nu blev det en tjejdusch istället.

och följaktligen är då detta på väg att bli killarnas dusch

Mycket har inte blivit som det var planerat, felleveranser och språkförbistringar ställer till det och kräver stor anpassningsförmåga. Men det blir bra. Riktigt bra.

Nya matsalen är jag galet nöjd med! Nu fattas bara ett par dukar så är det klart!

Imorgon kommer ett gäng ledare som var här för tre veckor sedan. De har varit hemma och provat sina nya instrument och jobbat med att utveckla sina egna grupper. Det ska bli RIKTIGT spännande att se deras reaktioner på vad som hänt i Sommarhemmet sen sist

My som jobbar på Äventyrens Ö på somrarna (och också är vår dotter) har nu tillbringat sin tredje vinter i Åre.  Däruppe är hon Event producent på Skistar. Hos oss är hon verksamhetskoordinator och en av dem som finns både bakom och framför kulisserna.

Måste bara saxa några citat från hennes avslutningshymn för Åre:

” Dont worry, ski happy!
Free your heel and your mind will follow (till telisar)
Don´t worry, it dosesn´t hurt in the air!
Life is simple; eat, sleep, ski!
Pain is temporary, glory is forever!
There is no such thing as bad snow, just shitty skiers…
You dont stop skiing because you get old, you get old because you stop skiing..”

och så den här:

”Det finns 206 ben i människokroppen. Dock har de tre benen i örat- hammaren, städet och stigbygeln, aldrig brutis vid skidåkning…”

Lite snönostalgi så här bland värblommorna är väl aldrig fel?!
Eller hur