KVINNOR SOM MOTARBETAR KVINNOR

Hon var en av de mest lysande stjärnor jag sett på mycket länge. Hon var intelligent, empatisk, mycket välutbildad och hittade alltid brillianta lösningar på de mest komplexa problem. Hon var ambitös och la ner hela sin själ i arbetet. När hennes kvinnliga kollegor gick hem satt hon ibland kvar, för att inte lämna några lösa trådar till nästa dag. Hon lyckades trots det, få ihop sitt liv med familj, hus och fritidsaktiviteter.
Jag kände mig ganska övertygad om att hon en vacker dag skulle sitta som koncernchef på något av våra större svenska bolag.
Några år senare träffade jag henne igen.
Då hade hon hoppat av och satt som specialist och sa sig inte längre vara intresserad av att göra karriär. Det var för tufft sa hon. Priset hon fick betala i den kvinnodominerade gruppen där hon var verksam var för högt. Utanförskapet, mobbingen och utfrysningen som ökade för varje karriärkliv hon tog blev för mycket. Så – med motiveringen att hon inte längre ville ha något personalansvar – hoppade hon av karusellen.

Det börjar redan det första skolåret. Småflickornas strävan efter likformighet. Man ser det tydligt på alla skolgårdar: grupperna och klungorna av småtjejer. Man ser deras blickar, man anar deras viskningar och ser utfrysningen av dem som avviker från normen. I den åldern handlar normerna mest om att ha rätt kläder. Men i takt med att småtjejerna blir äldre förändras också den kvinnliga normen.
Men en faktor finns kvar…
Vi måste vara ”lika”.

”Så fort en tjej avancerar så börjar tjejerna i hennes omgivning att gadda ihop sig mot henne. De bildar grupper och motarbetar henne.”  Så sa han, Anders, i andra avsnittet av Expedition Robinsson när kill-laget fantiserade om vad som händer borta i tjejlaget.
Bredvid mig satt en manlig kollega som liksom jag har femton års erfarenhet av att hjälpa grupper som är i konflikt med varandra.
”Bra att någon äntligen tar bladet från mun och lyfter upp det till ytan. För vi måste börja tala om det här.” sa han

Tjejer som motarbetar tjejer. Ett känsligt ämne i vårt jämställdhetssträvande Sverige. Där desperata förslag om könskvoteringar ses som en tänkbar väg att fylla styrelserummen med lite damer. I ett land där män gjorts till syndabockar för att vi har för få kvinnliga chefer. I Sverige är det heller inte politiskt korrekt att faktiskt tala om kvinnors eget ansvar och beteende i jämställdhetsdebatten. Kanske är det därför, av politiska skäl, som ingen talar om det? Trots att vi är så många som sett eller upplevt det?

I min profession träffar jag många kvinnor i ledande positioner. De har hamnat där för att de är kompetenta. För att de har satsat. Och för att de varit beredda att betala priset.
När vi talar om vad som har varit svårast, berättar de om hur de motarbetats av andra kvinnor och om hur de uteslutits ur den kvinnliga gemenskapen. Duktiga kvinnor utgör ett mycket större hot mot andra kvinnor än vad de gör för män. Till skillnad från kvinnor så uppskattar män ofta kompetens och framåtanda hos kvinnor.

Nyutsedda, unga kvinnliga chefer, i mansdominerade branscher berättar ofta historier om hur de äldre kvinnorna tar avstånd från dem. De berättar också om sekreterare som tycker att de skall skriva sina brev själva medan de med stor glädje ger en helt annan service åt manliga chefer på samma nivå.

I förra veckan talade jag med en ung och mycket framgångsrik kvinna som av sin kloka mor fått rådet att välja en teknisk utbildning på gymnasiet med motiveringen: ”Du kommer aldrig att klara av den svartsjuka och det utanförskap din intelligens skulle ge dig i en tjejklass.”
Hon lydde sin mammas råd och säger idag att hon mycket heller omger sig med manliga än kvinnliga medarbetare.

Varje kvinna som motarbetar en annan – mer framgångsrik – kvinna lägger krokben för kvinnligt växande. För varje kvinna som ger upp en chefskarriär och istället väljer att bli specialist utan personalansvar sjunker sannolikheten för fler kvinnor i styrelserummen. Specialister hamnar nämligen ytterst sällan i lednings- eller styrelserum. För att hamna där krävs att man har personalansvar.

Så tjejer! Vad är det vi håller på med egentligen? Varför kan vi inte glädjas åt våra kvinnliga kollegors framgångar och bära dem framåt? På samma sätt som män tillåter andra män att växa.
Om vi lärde oss att göra så skulle kanske könsfördelningen i styrelserummen se lite annorlunda ut?

 

Speak Your Mind

*