KONFERENSFABRIKEN

När mörkret lägger sig över vårt land, stänger vi vår egen anläggning på ön för vintern och flyttar våra kurser till andra anläggningar – på fastlandet. Oftast är det vi som väljer anläggning men då och då händer det att kunderna gör det själva.

Kom just hem efter en dag på ett välkänt konferensställe i vår Stockholmska storstad.
Anlände dit i morse – alltid lika förväntansfull! Det är både roligt och spännande att upptäcka nya ställen. Min uppdragsgivare hade bokat och när jag – i god tid – kom in fann jag hela gruppen sittandes, väntandes utanför konferensrummet.
Som var låst.
Jag letade mig fram till receptionen som låg lite undangömt och frågade om någon hade en nyckel?
Där sa de att jag var först på plats – det var därför rummet inte var upplåst.
Vilket ju inte riktigt stämde.

Dagens program flöt på och vi bröt för en timmes lunch.
En varm och en kall jultallrik var bokat.
Först kom en tallrik, när en timme hade gått kom det en tallrik till och när två (!) timmar gått anlände den fjärde(?) tallriken. Två timmars lunch istället för en får vilket planerat program som helst att spricka totalt. Och en fredagskväll blir man inte poppis som kursledare om man drar ut på programmet en timme i slutändan. Så vi gjorde vad vi kunde för att knyta ihop säcken i tid.

När jag ska gå och lämnar in nyckeln i receptionen frågar mannen som står där om vi haft det bra? Eftersom jag lider av den märkliga föreställningen att folk verkligen menar vad de säger när de undrar så, svarade jag ärligt. Jag talade om att lunchen tagit två istället för – som planerat – en timme. Sa att det inte var så bra och att vårt program hade blivit lidande.
Då ler han stort och säger med glad röst ”Och maten smakade bra?”
Där och då inser jag att jag står och talar med en robot. En människa som inte alls är intresserad av att höra vad gästerna egentligen tycker utan bara robotaktigt står och rabblar saker han instruerats att säga.

Varje gång jag kommer till såna här konferensfabriker blir jag lika förundrad.
För det finns faktiskt ställen där man har ett genuint intresse för sina gäster.
Där personalen småpratar lite om jag inte är stressad när jag kommer, som ler och i alla lunch och fikapauser kommer fram för att höra hur vi har det. Personal som är personlig och tilltalar oss gäster som om vi faktiskt var levande människor.
Där vi var idag var det ungefär lika personligt som om vi hade gått och satt oss i ett hörn på Åhlens  varuhus och haft vår kurs.
I en hårt konkurrensutsatt bransch som mötesnäringen  övergår det mitt förstånd att anläggningar där personalen ser som sin främsta uppgift att vara nyckelutlämnare till sina konferensgäster ens överlever? Än mindre att de faktiskt också tycks vara ganska fullbokade?
När det finns så många makalöst bra anläggningar bara ett par mil bort?

Kanske är det inte så viktigt med service längre?

Bilder: Pink Floyd – The Wall

 

Speak Your Mind

*