LEDARSKAP ÄR INGENTING FÖR FULLT FRISKA

Så lyder en rubrik på kultursidan i SvD den 15/1  som promotar en farlig eventuell utveckling av synen på ledarskap.
Artikeln handlar om en ny bok enligt vilken man finner de bästa ledarna bland bipolära personer. Winston Churchill beskrivs där som exempel på ”den bäste ledaren”.

Författaren (Ghaemi) är chef för den psykiatriska avdelningen vid Tuft Medical Center i Boston. Han hävdar att bipolär personlighet tycks vara en förutsättning för framgångsrikt ledarskap i en krissituation. Han konstaterar vidare ”att en mentalt frisk person oftast inte kan mobilisera den explosiva aggressivitet och den uthållighet som krävs för att bekämpa en stark yttre fiende som befinner sig i överläge”.

Förutom Churchill nämns också ledare som Mahatma Gandhi, Abraham Lincoln, Martin Luther King, Franklin D Roosevelt, CNN:s grundare Ted Turner samt nordstatsgeneralen William Tecumseh Sherman. Ghaermi anser att det finns en rad indikationer på att de alla – i varierande grad – led av bipolära svängningar.

Vad som är påtagligt i Churchills fall är att de depressiva tillstånden avlöstes av perioder som dominerades av manisk aktivitet och han var bra på att leda nationen i krig

Som vi alla vet har människor både bra och mindre bra sidor.
I Chruchills fall  hade han en stor portion aggressivitet i sin personlighet och kunde vara mycket burdus mot personer han ogillade. Han var ständigt stridsberedd och i stånd till anmärkningsvärd brutalitet. Både hans stridslystnad och hans förmåga att svartmåla fiender var emellertid tillgångar som ledare av en nation i krig. Vidare led han av en nästan tvångsmässig slösaktighet med inslag en grandios självöverskattning och slog fast att mänskligheten inte var något annat än ”maskar på jordens yta” (själv ansåg han sig vara en ”lysmask). Churchills alkoholkonsumtion var –  med nutida mått mätt – fullständigt förfärande. Drogmissbruk är överrepresenterat hos personer med bipolär läggning.

OCH VARFÖR TYCKER JAG ATT DET HÄR ÄR SÅ FARLIGT DÅ?
Jo, det finns en del företag med en haltande empati som ser hela sin tillvaro som en strid eller ett krig och rekryterar chefer därefter. Därför tycker jag att den här typen av slutledningar är lite farliga..Vi tillsätter ju inte nya chefer så fort det krisar utan förväntar oss att de vi har skall kunna leda oavsett läge.

Vi behöver inte maniska, aggressivt brutala ledare  med grandios självöverskattning & avsaknad av ekonomisk självbevarelsedrift för att rida företag genom stormar och lågkonjunkturer.

Vi behöver något helt annat.
Något av det som alla våra program för ledarskapsutveckling står för.
Och det är det jag ägnar nästan all min tid åt att försöka skapa.

 

Comments

  1. Några spontana kommentarer:

    Jag tror att författaren/psykiatern Ghaemis fokus ligger i att minska stigmat kring psykisk sjukdom snarare än att försöka öka antalet brutala chefer, men jag har inte läst boken.

    Det är ganska fruktlöst att tänka sig psykisk sjukdom dikotomt, dvs som tydligt avgränsad mellan närvarande eller frånvarande, som tex gravid eller inte gravid. Det rör sig snarare om någonting dimensionellt som rör sig från underfunktion via vanligt fungerande till överfunktion. Som exempel kan vi tänka oss stämningsläget som kan sträcka sig från djupt deprimerad till manisk. Däremellan hittar vi nedstämdhet, neutralt stämningsläge och upprymdhet/lycka. När upprymdheten övergår i mani uppstår ett dysfunktionellt tillstånd. Men exakt när den övergången sker är i princip omöjligt att klart definiera. Det blir en bedömning. Det blir ännu svårare att bedöma detta utifrån anekdoter och utan att träffa personen som bedöms. Det verkar som att Churchill hade drag åt det maniska hållet, men jag är förvånad att man bedömer att hans aggressivitet och burdusa sätt berodde på bipolär sjukdom utan att reflektera över hans alkoholmissbruk. Alkohol ökar både aggressivitet och burdust beteende. Det ökar dessutom depressiviteten. Möjligen blir det klarare för var och en att förstå att trots en ökande aggressivitet, större godtycklighet och större risk för självförsjunkenhet så är inte alkohol något som rimligen förbättrar chefens ledaregenskaper…

    Det som händer när en person blir hypoman eller manisk är att de kan vara mycket entusiasmerande och påstridiga och därmed få människor att följa med mot en vision. Den egenskapen kan vara bra i en krissituation. Men det krävs att det finns någon som fullföljer och organiserar det som behöver göras. Det är inte manikerns eller alkoholmissbrukarens starka sida. Möjligen är det som behövs i en kris snarare någon som är lite mer kontrollerat medryckande.

    • Jag tror du har helt rätt om författarens avsikter Mats!
      Det som skrämde mig – och fick mig att blogga om artikeln, var att jag såg många som delade den med helt galna kommentarer som följd.
      Det är så lätt att dra förhastade slutsatser och folk har ibland en tendens att läsa såna artiklar lite grann som ”fan läser bibeln”.
      Så – artikeln i händerna på fel företagsledare kan bli förödande…
      Kul att du kommenterade!
      Kom gärna tillbaks med fler kloka tankar!

  2. En sak till:

    Jag förstår inte vad ”sjuk fantasi” är… Sjuk verklighetsuppfattning kan jag förstå. Men jag har svårt att förstå på vilket sätt det skulle vara positivt. Fantasi och livlig fantasi är säkerligen positivt, men det är knappast exklusivt för psykiskt sjuka.

Lämna ett svar till Mats Ek Avbryt svar

*