Värderingarna är inte ens värda pappret de är skrivna på

Den senaste veckans gemensamma nämnare i all nyhetsrapportering har varit värderingar.
Eller snarare bristen på förankrat värderingsarbete.

Skärmklipp från Aftonbladet

Skärmklipp från Aftonbladet

Sällan har det blivit så tydligt som i rapporteringen av Kommunals pampskandaler, sexuella övergrepp på nyhetsfirande kvinnor, mörkande av nyheter och mobbing i skolan som gått helt över styr.

VÄRDERINGAR PÅ FÖRETAG, SKOLOR OCH MYNDIGHETER

Idag finns knappast någon verksamhet som inte har ägnat sig åt att noggrant plita ner sina värderingar, som ägnat tid åt att låta hela personalen ta fram, eller i värsta fall, informerats om vilka värderingar som enligt någon PR-byrå skall råda.
Det handlar om barn, föräldrar, medarbetare och chefer.
Vad man står för i sin verksamhet tycks viktigare än någonsin.
Men ändå har den senaste veckan visat ändlösa exempel på hur skandalöst dåligt de här värderingarna fungerar i verkligheten.

KONSEKVENS – BEHOVSANALYSEN

Värdegrundarbete och mobbingplaner finns på i stort sett varenda skola. På många vuxenarbetsplatser också.
Men vad GÖR vi när någon mobbas?
Hur långt får det gå och hur markerar vi mot mobbing?
Vad behöver vi för verktyg som vuxna för att kraftfullt sätta stopp för mobbing i skolan?
Vilka verktyg behöver vi ge eleverna och hur ska den inlärningen ske för att verkligen fastna?
Och på jobbet:
Vad är att betraktas som mobbing? Är det ok på jobbet att inte bjuda in besvärlige Arne till mötet för att han går alla på nerverna? Är det ok att vi aldrig bjuder med Anna på våra luncher för att hon stinker av armsvett?
Om inte: behöver vi kanske lära oss hur man ger utvecklande feedback på beteenden som stör utan att förvärra allt?

Mångfaldsarbete förekommer i såväl företag  som på alla svenska myndigheter.
Men vad gör vi när någon ifrågasätter en kollegas hudfärg, sexuella preferenser eller religion?
Vad gör vi med sexistiska gliringar som maskeras med att ”det var ju bara på skoj” eller ”det förstår väl alla att jag inte menade nåt med det!?”
Vad händer med homofobiska kommentarer eller uttalanden om horor och korta kjolar runt kaffebordet på det gemensamma morgonkaffet?
Vad händer med allt det som gör ont men som skrattas bort med att ”här har vi högt i tak”?
Hur löser vi sånt? Kan man anmäla det någonstans? Råder tystnadsplikt för den som tar emot anmälan och hur kan vi garantera anonymiteten hos anmälaren? Så att folk verkligen vågar anmäla?
Och vad händer efter att man anmält?

Ärlighet är också ett poppis ord att plita ner på värderingsdokument Sverige över.
Men vad innebär det i praktiken?
Är det ärligt att snacka skit bakom ryggen på varandra?
Att springa in till chefen och gnälla när någon irriterar sig på någon annan?
Är det i ärlighetens namn ok att ta med sig saker hem som tillhör arbetsgivaren?
En penna bara? Lite konferensblock eller verktyg för att bygga om hemma under helgen?
Var går gränsen för en muta? En lägenhet?
En övernattning på fin herrgård eller lyxdagar för assistenter arrangerade av leverantörer?
Nöjesresor maskerade som kurser?
Är det ok att betala mutor till myndigheter i andra länder för att ens kunna bedriva affärsverksamhet där?
Är det ok att våra underleverantörer använder barnarbetare för att ”det är så det fungerar där”?

Men respekt är nog trots allt det allra vanligaste värderingsordet.
Respekt betyder helt olika saker för alla. Fråga 20 personer så får du ofta 20 olika svar.
Så egentligen är det ett livsfarligt och omöjligt ord att plocka in i värderingssammanhang om man inte samtidigt fördjupar sig i vad det innebär.
För respekt kan vara:
Att hälsa när jag kommer på morgonen.
Att hålla tiden när vi har våra möten.
Att stänga av mobiler och surfplattor under lektioner och möten.
Att inte prata för högt i mobilen i kontorslandskapet.
Och kanske som nu i veckan: Respekten för dem jag representerar – Hur ska den yttra sig?
Är vi som arbetar så hårt för dem som är svagare faktiskt inte värda lite sjysta middagar och dyra viner efter en hård arbetsperiod?
Och eftersom vi jobbar så hårt – är vi då inte värda att bo lite centralt?
Eller respekten för olika kulturer? Hur ska den yttra sig i integrationsdiskussionerna?
Vem skall anpassa sig till vad och varför? Behöver vi ens en anpassning och i så fall från vilket håll?
Och vad blir konsekvensen för den som väljer att inte anpassa sig? Som bara förväntar sig anpassning av andra. Den som ser sig endast ha rättigheter och inga skyldigheter? Hur ska vi förhålla oss till dem?
Vad händer med dem som inte beter sig respektfull mot andra?

Så länge vi inte diskuterar konsekvenserna av de värderingar vi säger oss stå för –  i våra skolor, på våra arbetsplatser och myndigheter – så kommer ingen värdering att ens vara värd pappret den är skriven på.

Speak Your Mind

*