Teambuilding

Det var en riktigt trevlig grupp. En grupp som alltid var harmonisk.
Sällan hade de några meningsskiljaktligheter.
Aldrig faktiskt.
De höll alltid med varandra och alla förslag mottogs med entusiasm.
De var en sån grupp som aldrig ifrågasatte vad någon annan sa.
Det hade det riktigt trevligt på jobbet.

I flera år var det så och de var ganska stolta över det.
Att de aldrig grälat och aldrig haft konflikter.
Deras möten var effektiva. Ingen sa visserligen så mycket. Det var mest chefen som pratade och de hade det rätt trevligt.
Ingen hade heller några synpunkter på agendan som chefen skickade ut inför mötena.
Trots att hon bad om det.

Medarbetarundersökningarna bekräftade bilden de hade av sig själva och de var alltid nöjda med sitt resultat.
Nu för fjärde året i rad samlades de tillsammans med HR-personen som skulle gå igenom resultaten tillsammans med dem.
De nickade trevligt mot varandra och satte sig ner runt konferensbordet.

HR-kvinnan redogjorde för resultaten och hon bad dem ha synpunkter på det.
Alla var lika förtjusta som vanligt och det hördes ett unisont och lyckligt ” jättebra!”.
Det tyckte inte HR-kvinnan.
Hon sa, ungefär så här: ”Ni har det alldeles för trevligt i den här gruppen” Leendena stelnade och ingen förstod någonting.
Så fortsatte hon och sa: ”Ni som grupp är verksamma på en expansiv och konkurrensutsatt marknad där mycket händer hela tiden. Ni behöver bli lite modigare. Ni behöver börja ifrågasätta, komma med vilda ideer, förkasta och förädla dem och därmed behöver ni lämna det här trevlighetsstadiet och som grupp gå vidare i er utveckling”
De tittade förvånat på varandra och sen log någon.
Då log de andra tillbaks och så blev allt trevligt igen!
”Det är precis det här jag menar sa HR-kvinnan. Normen ni har satt är att ni alltid måste ha trevligt. Det medför att ni inte nyttjar hela gruppens kapacitet. För att kunna växa, göra bättre affärer, komma med nya ideer måste ni våga er ut ur den här tryggheten och börja kommunicera med varandra. Säga vad ni verkligen tycker istället för att bara hålla med den av er som väljer att prata. Vad tänker ni när jag säger så här?” frågade hon.
För att undvika mönstret att bara en i gruppen talade föreslog hon att de skulle ta en vända runt bordet så att alla fick ventilera sina tankar.
Det visade sig att alla utom en höll med.
De sa faktiskt inte alltid vad de tyckte.
De höll ofta inne med ideer för att inte sticka ut eller vålla oenighet i gruppen.
De anpassade sig till vad de andra sa och gjorde.
De tog aldrig upp saker som de kanske egentligen borde ta upp.
De lät ibland frustrationen få utlopp hemma istället för på jobbet.
De kände alla att de hade mer att ge.
Hon som inte höll med förstod inte alls vad det var för fel med att ha det trevligt på jobbet? De var ju akademiker och därmed intelligenta personer allihopa. Intelligenta personer har inga konflikter fastslog hon också.

De andra frågade HR-kvinnan hur man kunde göra för att komma vidare? För att våga mer och därmed bli effektivare?
HR-kvinnan sa att om de verkligen ville ta sig vidare så visste hon ett bra ställe de kunde åka till.
Gruppen bestämde att de nog ville det och HR-kvinnan skickade – någon månad senare – ut dem på en ö i skärgården under tre dagar.
Redan på kvällen dag ett hade de tagit en riktigt kliv och när de två dagar senare satte sig på båten hem hade de på riktigt börjat samtala med varandra. De tyckte olika om många saker men bollen var satt i rullning och de hade verktyg att hantera det som komma skulle.

Och HR-kvinnan då? Ja hon fortsatte sin marsch genom de stora företaget med ännu högre status. För hon var inte bara duktig på rekrytering, avtal och lagar. Hon var också en riktig expert på gruppdynamik.

Personerna på bilderna är inte desamma som personerna i berättelsen.

I ett par dagar har vi i DN kunna läsa om hur Tillväxtverkets vidlyftiga representation bokförts som seminarier.
Jag som har jobbat i branschen i 30 år är inte ett dugg förvånad för det förekommer hela tiden.
Ofta är förklaringen inte medvetet fusk utan ren och skär inkompetens kring en företeelse som de senaste 10 åren fått ett fast grepp om konferens-Sverige: Företeelsen TEAMBUILDING.
Man har bokfört Segway, laserspel, liftkort och bowling som ”seminarier” (kanske teambuilding-seminarier?). Sedan har lite annat i form av mat och alkohol slunkit med av bara farten också vilket i sig är lite anmärkningsvärt. Men kanske har de inte alls avsiktligt försökt fuska med momspengarna? Kanske har de faktiskt TROTT att de ägnat sig åt TEAMBUILDING?

För i så fall är de långt ifrån ensamma om den begreppsförvirringen. Väldigt många tror att alla aktiviteter men gör utanför kontorets väggar är ”teambuilding”. Många köpare tror så. Och många arrangörer tror det också.

När teambuilding var som ”hetast” bestämde sig ledarskapsinstitutionen på Lindköpings Universitet att undersöka kompetensen hos dem som sa sig sälja teambuilding. Resultatet kan du läsa här.

Nu tillhör jag dem som tycker att även de som arbetar i den offentliga sektorn är värda att belönas – eller behöver träffas för externa möten. Inte bara vi som jobbar privat.  I fallet med Tillväxtverket finns det flera av de i DN redovisade aktiviteterna som är fullt rimliga. Medan andra inte är det.

Avslutningsvis: Det är alltså inte ovanligt att man för skattepengar och diverse EU-bidrag genomför ”teambuilding-utbildningar” som inte  har någon som helst koppling till teambuilding. Har ofta undrat över hur stor den summan är.
Kanske är det ett nytt gräv för Mattias Carlsson på DN?

Imorgon startar årets första ledarskapsutbildning på Äventyrens Ö!
Vägen hit kantades av fartygens mistlurar i den täta dimman.  Kändes nästan lite mytisk att komma hit.
12 deltagare anländer imorgon bitti för att gnuggas i Basic Leadership, mest sitter de i möten hemma och syftet med de tre dagarna är att hjälpa dem bli riktigt duktiga mötesledare.
För att bli det krävs blans annat att man förstår grundläggande gruppdynamik, lite ökad självkännedom, människors grundläggande behov, att vi alla är olika och tar in information på olika sätt. Och sist men inte minst att alla männsiskor skall behandlas olika!
Och varför det är så?
Ja, anmäl dig till en kurs så får du veta det

• Ni är ungefär 100 personer
• Ni är alla olika – gruppen består av träningsfreaks, företagsledare, småbarnsmammor, sysslolösa, rikskändisar, journalister, feminister, helt vanliga människor, och anarkister. En del  är politiskt röda och andra blå eller gröna. Åldern varierar från 18 – 65 ungefär.
• En del är vana att alltid bli lyssnade till – andra vågar knappt prata med andra människor och lider av social fobi och ångestsyndrom.
• En del är framgångsrika medan andra har fastnat i mönster de försöker bryta sig ur.
• Där finns de som är vana att alltid prata högst och därmed bli tongivande medan andra aldrig öppnar munnen på möten.
• De känner alla att de bidrar och blir lyssnade till
• De som lider av sociala handikapp växer och inser att de faktiskt besitter kunskaper de förut inte varit medvetna om.
• Alla de här människorna bär på unika, fantastiska gåvor och lever i en värld där de alla får skina i sin fulla prakt

Ett framgångsrikt företag?
En utopi?
En omöjlighet?

Nej.

En verklighet som utspelar sig framför mina ögon varenda kväll.

Hurdå – undrar du säkert? Hur åstadkommer man det i en grupp där alla är så olika?
Jo, man stänger av deras munnar och släpper fram deras tankar.
Man låter dem skriva till varandra.
Bara skriva.
Inte tala.
Alla får precis den tid de behöver för att formulera sig och när de tänkt klart och postar det, lyssnar alla 100 på deras tankar.
De har bestämt sig för att alltid vara respektfulla mot varandra.
Även om de tycker helt olika.
I sådana lägen undersöker de den oliktänkandes tankar, ber om förtydliganden och anstränger sig att förstå.

En ny verklighet har öppnat sig.
En verklighet där folk som aldrig annars skulle ha talat med varandra eller ens mötts, varje kväll delar det här med varandra.
Nu är de inte bara 100 – utan flera miljoner över hela världen.
En del postar sina tankar öppet till alla miljoner användare därute.
Andra nöjer sig – liksom jag själv – med att kommunicera med ett hundratal.

Den här nya verkligheten är en social nätverksplattform som heter Google+
Alla som vill skapa bättre möteskulturer på sina arbetsplatser har en del att lära där.

Välkommen in!

I veckan var jag på Möteskulturdagen. En inspirerande tillställning bevistad av 450 personer som alla brann för att utveckla möten till något bättre. Syftet med dagen var att sätta fokus på möteskulturen ur ett ledningsstrategiskt perspektiv.

Nästan allt det de pratade om, alla tips, alla tankar, alla metodiker är sådant som är verklighet ute på Äventyrens Ö. Så det var lite av en ego-boost att sitta där och lyssna, att få en bekräftelse på att vi tänker så rätt.

Just nu sitter jag på tåget upp mot Åre. Intill mig sitter ett gäng från Göteborg. Hela natten har de festat, skrikigt och stört hela sovvagnen. Jag, liksom alla andra har tänkt ett antal onda tankar om dem medan vi skruvat oss och hoppats att sömnen till slut ska överrösta deras fylleskrål.
På morgonen gick en järnvägsväxel sönder och vi fick utrymma tåget, åka lite buss och sedan fortsätta med ett annat tåg. Då hamnade de precis bredvid mig, fyllegänget från Göteborg. De fortsätter dricka (kl 09.00) från sitt stora barskåp och då inser jag att de ÄR inget partygäng. De reser på betald arbetstid, kommer från ett företag och de är på konferensresa.
Och så tänker jag på hur olika världar vi lever i.
Vi som brann för bättre möten på Möteskulturdagen i tisdags och fyllekonferensgänget från Göteborg.

ÄNTLIGEN!

Nu är det klart i Sommarhemmet! Huset du kan hyra för din konferens i Stockholms Skärgård.

Våningssängarna är nu ett minne blott och istället sover man nu i bekväma hotellsängar.
Fortfarande har Sommarhemmet 27 bäddar men…
…eftersom rummen mest använd som enkel eller dubbelrum så syns inte alla bäddarna hela tiden.

Bor man där när man är på kurs till exempel, så är det 11 enkelrum.

Och då ser det ut så här:

Mitt i lappkåtan, bland alla renfällar, sprakande lägereld och rustik miljö, så ser det ut så här ibland. City vs Naturen

Egentligen spelar det ju ingen roll hur mycket vi än skriver på hemsidan om hur bra vi är.
Allt som spelar roll är ju hur våra gäster uppfattar oss.

..och ska vi tro blogg-världen så har vi lyckats riktigt bra!

Då och då har vi hittat bloggar där besökare har delat med sig av sin ö-upplevelse.
Nu har vi sammanställt den på en ny sida.
Listan fylls på kontinuerligt.

Där kan du läsa flera upplevelser från traineeprogram ute på ön. Fem dagar för blivande unga ledare. Där finns personliga betraktelser efter teambuildingprogram och lite ironi kring det naturliga bredbandsfri miljön i samband med ledarskapsutbildningar.
Kul läsning och vi är tacksamma för alla vänliga ord!

Tipsa oss gärna om du hittar fler bloggar om Äventyrens Ö!

Här kan du läsa mer

För många år sedan lärde jag känna en gammal man uppe i Idre. Han levde kvar i så gamla traditioner att han skämdes för att  inte ha  ”nylövat” sitt golv på fäbodvallen när jag kom på besök. Man gjorde så förr i tiden; la ut färska björklöv på jordgolvet i sitt hus när man skulle få fint främmande. Och eftersom jag härstammade från Stockholm betraktades jag som ”fint besök”.

Vid vårt första möte låg den gamla gärdsgården stablad i en fin hög. Den som hade omgett hans fäbod-vall.  Han hade ”moderniserat” är var stolt som en tupp.
Knut och jag hade många och långa samtal och han lärde mig mycket. Bland annat om hur man tar hand om gamla vedspisar när man stänger sin stuga för vintern så att den håller sig svart och fin. Man smörjer in den med svart skosvärta och smörjer sedan in den med olja. Då ser den splitter ny ut för evigt.

Insåg idag att jag borde ha tänkt på det i höstas. Flera av husen härute på ön  har nämligen samma gamla spisar  som Knut hade. Mina kollegor hade köpt en modern spis-svärta som jag glatt gav mig i kast med. När jag öppnade ugnsluckan så hittade jag (gömt långt därinne)…..SKOSVÄRTA!!

Så – med Knut i tankarna – testade jag och kan bara konstatera att  hans metod slår dagens moderna smörjor med hästlängder!
Tack Knut!

Igår var vi på Kulturhuset Dennis (vår praktikant) och jag.
För andra året i rad arrangerades Mötestorget där. En dag där anläggningar och mötesköpare fick tillfälle att mötas.

Första halvan av dagen var en utställares dröm! Så mycket folk som ville prata med oss att vi inte hann med alla. Tyvärr fortsatte inte dagen på samma sätt. De sista två timmarna var det väldigt folktomt så utställarna förvandlade istället eftermiddagen till närverkande mingel. Bra det med!

Men som alltid – är det inte själva mässmötet som är det viktigaste, utan uppföljningen.  Och den startar om…fem minuter

Och Dennis – praktikanten, han läser vildmarksturism med äventyrsinriktning på en fantastiskt bra internatskola som heter Utsikten. Efter att ha varit hos oss en vecka stod han där med mig på mässan och betedde sig som om han jobbat hos oss hela livet!!
Imponerande!
Kul med duktiga praktikanter!