I flera år var det så och de var ganska stolta över det.
Att de aldrig grälat och aldrig haft konflikter.
Deras möten var effektiva. Ingen sa visserligen så mycket. Det var mest chefen som pratade och de hade det rätt trevligt.
Ingen hade heller några synpunkter på agendan som chefen skickade ut inför mötena.
Trots att hon bad om det.

Medarbetarundersökningarna bekräftade bilden de hade av sig själva och de var alltid nöjda med sitt resultat.
Nu för fjärde året i rad samlades de tillsammans med HR-personen som skulle gå igenom resultaten tillsammans med dem.
De nickade trevligt mot varandra och satte sig ner runt konferensbordet.

HR-kvinnan redogjorde för resultaten och hon bad dem ha synpunkter på det.
Alla var lika förtjusta som vanligt och det hördes ett unisont och lyckligt ” jättebra!”.
Det tyckte inte HR-kvinnan.
Hon sa, ungefär så här: ”Ni har det alldeles för trevligt i den här gruppen” Leendena stelnade och ingen förstod någonting.
Så fortsatte hon och sa: ”Ni som grupp är verksamma på en expansiv och konkurrensutsatt marknad där mycket händer hela tiden. Ni behöver bli lite modigare. Ni behöver börja ifrågasätta, komma med vilda ideer, förkasta och förädla dem och därmed behöver ni lämna det här trevlighetsstadiet och som grupp gå vidare i er utveckling”
De tittade förvånat på varandra och sen log någon.
Då log de andra tillbaks och så blev allt trevligt igen!
”Det är precis det här jag menar sa HR-kvinnan. Normen ni har satt är att ni alltid måste ha trevligt. Det medför att ni inte nyttjar hela gruppens kapacitet. För att kunna växa, göra bättre affärer, komma med nya ideer måste ni våga er ut ur den här tryggheten och börja kommunicera med varandra. Säga vad ni verkligen tycker istället för att bara hålla med den av er som väljer att prata. Vad tänker ni när jag säger så här?” frågade hon.
För att undvika mönstret att bara en i gruppen talade föreslog hon att de skulle ta en vända runt bordet så att alla fick ventilera sina tankar.
Det visade sig att alla utom en höll med.
De sa faktiskt inte alltid vad de tyckte.
De höll ofta inne med ideer för att inte sticka ut eller vålla oenighet i gruppen.
De anpassade sig till vad de andra sa och gjorde.
De tog aldrig upp saker som de kanske egentligen borde ta upp.
De lät ibland frustrationen få utlopp hemma istället för på jobbet.
De kände alla att de hade mer att ge.
Hon som inte höll med förstod inte alls vad det var för fel med att ha det trevligt på jobbet? De var ju akademiker och därmed intelligenta personer allihopa. Intelligenta personer har inga konflikter fastslog hon också.

De andra frågade HR-kvinnan hur man kunde göra för att komma vidare? För att våga mer och därmed bli effektivare?
HR-kvinnan sa att om de verkligen ville ta sig vidare så visste hon ett bra ställe de kunde åka till.
Gruppen bestämde att de nog ville det och HR-kvinnan skickade – någon månad senare – ut dem på en ö i skärgården under tre dagar.
Redan på kvällen dag ett hade de tagit en riktigt kliv och när de två dagar senare satte sig på båten hem hade de på riktigt börjat samtala med varandra. De tyckte olika om många saker men bollen var satt i rullning och de hade verktyg att hantera det som komma skulle.

Och HR-kvinnan då? Ja hon fortsatte sin marsch genom de stora företaget med ännu högre status. För hon var inte bara duktig på rekrytering, avtal och lagar. Hon var också en riktig expert på gruppdynamik.

Personerna på bilderna är inte desamma som personerna i berättelsen.

Enligt Ledarna – fackförbundet för Sveriges chefer – står vi i Sverige inom kort inför en akut chefsbrist då det just nu pågår en generationsväxling även inom chefsyrket. Gyllene tider för en stor förändring alltså!
MEN… Under perioden 2009 – 2011 halverades antalet sökanden till chefstjänsterna. Bottenrekordet 2011 innehas av rektorstjänster med i genomsnitt 0,6 sökanden per tjänst.

Av 1 000 tillfrågade svenskar mellan 18 och 35 år kan bara varannan tjej tänka sig att bli chef. (Bland män är siffran högre: 6 av 10) Jämfört med de andra nordiska länder som undersökts ligger Sverige på delad bottenplats.
Samtidigt rasar debatten om jämställdhet och om fler kvinnor i styrelserummen* medan undersökningen alltså visar att bara varannan svensk högutbildad kvinna kan tänka sig att bli chef.

Vad tror du det beror på?

*Har man ingen chefserfarenhet kommer man inte ens i närheten av ett styrelseuppdrag i en bolagsstyrelse.

I bloggen refereras till en artikel i Veckans affärer om USA:s 10 mest hatade företag.

Två av dem är American Airlines – som på sista tiden beskrivits som företaget med ”Amerikas otrevligaste personal” – och ett TV-bolag, Dish Networks.

Det dessa bolag har gemensamt är att de drivs och agerar helt i vinstintresse och avsaknad av empati med kunder och anställda. Massuppsägningar och försämrade villkor präglar hela deras verksamhet.
Och JA. Jag vet att företag måste tjäna pengar för att kunna överleva.
Jag vet också att ibland måste man säga upp folk pga av förändrade marknadsförutsättningar, lågkonjunkturer eller minskad försäljning.

Men jag vet också att det finns företag som gör snygga avslut när folk får gå.
Och jag vet att det finns företag som när alla andra säger upp istället ber sin egen personal om hjälp. Och får det! Massivt och mangrant.
Ett sånt företag med stora besparingskrav sparade på SEX MÅNADER in vad de skulle ha sparat på ett helt år!
För att cheferna var bra chefer och hade personalens förtroende.
När jag frågade cheferna hur de lyckats med den bedriften svarade de att de själva egentligen inte gjort någonting alls. Det var mest personalen som spontant kommit med idéer i stort och i smått. Exempelvis:

• Att ta med sina egna morgontidningar och säga upp alla prenumerationer på jobbet.
• Turas om att göra fruktskålar och säga upp de abonnemangen.
• Jobba effektivare för att minska övertid
• Skriva på bägge sidor av pappret (nytänk på den tiden – mer vanligt idag)

På ett stort företag blir det här mycket pengar och medan konkurrenten vägg i vägg sa upp 800 personer fick alla vara kvar på företaget där cheferna var bra chefer och hade sina medarbetares förtroende.

På det amerikanska TV-bolaget – som kallades Amerikas elakaste företag  – däremot var de anställda upprörda och beskrev företagskulturen som ”djupt färgad av nedlåtenhet och misstro”. Genomförda medarbetarundersökningar visade noterat historiskt låga siffror.

Vad tänker du om det här i kris- och besparingstider?

Vad har du själv för erfarenheter?

Johansson fick mycket kritik för den tweeten. Någon frågade om hon skulle skrivit så om det gällt en utarbetad undersköterska också? Hon fick sedan ägna många timmar åt att ”pudla”.

Kanske som en reaktion på det? Eller för att han är en omtyckt chef som arbetar föredömligt seriöst med genusfrågor har nu en motrörelse skapats. Facebookgruppen med namnet Krya på dig ÖB har som syfte att kärleksbomba ÖB och målet är att få flera tusen medlemmar.

Att folk far illa på twitter i konflikter är ingen nyhet men det goda i kråksången är ju när motrörelser skapas. Som den här.
Så haka på och kärleksbomba försvarsmaktens högste chef  lite du också

Let us love the world to peace!

Det var ett brev med en text jag bevarat sen dess. För att texten är så fullständigt makalös.
Ville publicera den när han dog i veckan men hittade den inte efter att just ha flyttat. Nu har jag hittat den och skrivit ner den från pappret den kom på.
Jag ryser fortfarande när jag läser den. Ruggigt aktuell, fortfarande idag och tankeväckande om bland annat rasism och mobbing. Tänker att den därför – kanske mer än någonsin tidigare? – är viktig att spara och dela.

Tänk – återigen – på det där med mobbing när ni läst hans text..

ANDERS CARLBERGS TEXT – ETT SVART HÅL – SKRIVEN FÖR LÄNGE SEDAN

”Jag dödar den djäveln” tänkte jag. Den starka känslan överrumplade mig.

För några år sedan deltog jag under en vecka i en kvalificerad ledarutbildning kallad UGL. I utbildningen ingick, att de tolv deltagarna varje dag, ärligt skulle berätta hur de uppfattade de andra deltagarna.
En av kvinnorna sa redan första dagen till mig ”inte för min skull utan för de andras skull. Tycker jag, att du tar alldeles för stor plats.”
Kursen gick bland annat ut på att få kontakt med och också helst lära sig att förstå sina egna känslor.
Under större delen av livet har jag haft samma känsla när någon försökt trycka ner mig.
En känsla av oförsonligt hat.
Långsamt vaknade ett minne inom mig. Jag är på seglarläger i Stockholms norra skärgård. Vi är ett 60-tal deltagare från 11 – 14 år. När man tar ut lägrets fotbollslag kom det att bestå av 10 14-åringar och en 11-åring, jag.
Under återstående tiden på lägret blev jag ordentligt mobbad av grabbarna, som jag bodde med i 20-mannatältet.
Den upplevelsen satte tydligen så djupa spår i min själ, att jag, när jag påmindes om den hemska känslan att vara mobbad 45 år senare, kunde tänka ”Jag dödar den djäveln”.

När Jonas Hållen och Karl-Olof Arnstberg  gjorde en undersökning av 16 före detta nazister ställde de frågan varför, de blev nazister och varför de hoppade av. Materialet har de kallat ”Smaka Känga”. En gemensam nämnare var att de intervjuade under många år varit mobbade. Det högerextrema gänget gav dem en känsla av makt och upprättelse.
Därför blir man inte förvånad när man noterar att högerextrema aktivister ofta har samma bakgrund som vänsterextrema exempelvis AFA (antifascistisk front).
I organisationen Exit på Fryshuset har vi under tre år hjälp över 200 att lämna nazistiska organisationer. För de flesta var nazismen en utväg för att fylla själens svarta hål skapat av mobbing, frånvarande farsor och ibland föräldrars missbruk. När de hoppade av måste hålet fyllas med något positivt. Annars låg andra dåliga utvägar nära till hands, exempelvis missbruk.

När Emerich Roth, som arbetar på Fryshuset och har suttit i 5 koncentrationsläger, fick frågan av Jonas Sima i Expressen  vilken person han skulle velat vara i historien?
”Jag skulle velat vara lärare för den lilla misshandlade pojken Adolf Hitler” sa han.

På UGL-kursen såg jag kvinnan i ögonen och berättade vad jag kände. Hon såg chockad ut.
Det blev början till ett bra snack och en bra utbildning.

Anders Carlberg
Vd Fryshuset

I november 2012 genomförde Jobbsiten Stepstone  en webbenkät där man just frågade om hur bra man upplevde att chefen var att uppmärksamma och ge berömma . Totalt svarade 4 400 anställda från Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Holland och Sverige. Undersökningen visar att Sveriges chefer är bäst i Europa på att uppmärksamma och ge beröm till sina medarbetare!

I Sverige får 41 % av de anställda beröm för sina prestationer, tätt följt av danskar och fransmän med 38 % respektive 35 %. Tyskland är det land där de anställda får minst erkännande. Endast 19 % av tyskarna säger att deras arbete uppmärksammas och omnämns av chefen.

41% är jättebra!
Men…det innebär också att hela 59% av de tillfrågade 392 svenskarna upplever att de inte tycker sig få tillräckligt mycket feedback. Så även om vi redan ÄR bäst – kan vi faktiskt bli ännu bättre.

Tillhör du dem som nu tänker att du ska ta tag i det här och bli lite bättre på att ge feedback men inte riktigt vet hur du ska göra?
Eller tillhör du dem som tror att det bara är chefens jobb att se och bekräfta?
Här är ett tips om hur få lite starthjälp redan på nästa konferens.
Och här har ni en bra artikel där feedbackens gåta beskrivs lite mer ingående.

För när man väl vet hur man ska uttrycka sig är det faktiskt jättelätt!

Grattis svenska chefer!

Mitt eget blogginlägg om Tevattengate – storm i tekannan på twitter delades, diskuterades och medförde många intressanta samtal på olika sociala medieplattformar.
Teambuildingbloggen slog besökarrekord och vi fick anledning att diskutera hur nya lukrativa branscher ofta får problem med sin egen trovärdighet när de inkompetenta lycksökarna gör entré med pengar som enda motivator.

Bland annat Lina Rudin skrev i sin blogg och drog paralellen till hur Teambuildare betraktades som ett skämtyrke bara för några år sedan. Men som Lina också skriver så handlar det här om så mycket mer än kompetensen hos konsulter inom Sociala Medier.
Det handlar också drevmentaliteten, projiceringar och om smutsig affärsetik. Om hur man utan att blinka i det offentliga rummet kastar skit omkring sig och hur man inkompetensförklarar hela yrkesgrupper.
Men mest kanske det handlar om hur man behandlar varandra på twitter och i viss mån andra sociala medieplattformar?
Deeped Niclas Strandh - en av de inblandade – sammanfattade dagen så här.

Kanske är det förmätet att önska sig något inför 2013 å många människors vägnar?
Men jag gör det ändå:

Jag önskar att vi i år – mer än tidigare år – ägnar oss åt lite självrannsakan innan vi hoppar på andra för egen vinnings skull.
Såväl i verkliga livet som på våra arbetsplatser och i sociala medier.

Lite mer Peace, Love & Understanding

Upphovet till upprördheten är ett inlägg (tweet) där en yrkesgrupp upplever sig själva som förminskade eller möjligen inkompetensförklarade?

Jag kan känna igen och förstå deras upprördhet för min egen bransch – Teambuilding – har gått igenom samma skärseld under ett antal år.

Jag kan ju se en del av er som jag uppfattar som auktoriteter och med rätta förtjänar den titeln. Per Pettersson, Joakim Jardenberg, Nikke Lindqvist, Maryem Nasri, Niclas Strandh, Sofia Mirjamsdotter och Brit Stakston är några exempel.
Men samtidigt dyker det upp en massa människor som själva gör anspråk på det epitetet. Människor som bara använder sociala media som megafoner för sig själva och sällan eller aldrig bjuder in till, eller deltar i några samtal där?
I de fallen klingar det falskt att titulera sig ”Sociala Medie Expert/Konsult/Guru/rådgivare”  för mig och jag kan där hålla med Anna Sahlin.
Ungefär som i min egen bransch där vem som helt – helt utan utbildning kan titulera sig ”teambuilding-konsult” och leka larviga lekar med vuxna människor som man lurar dem tro att det skall leda till effektivare grupper eller lösa samarbetsproblem.

Jag tror att Sociala Media-branschen har hamnat i samma problematik som vi? När något blir lukrativt och får fäste så dyker lycksökarna upp och underminerar trovärdigheten för seriösa och kompetenta aktörer på marknaden.

Och ”JA” eftersom jag tycker om sociala medier så finns jag naturligtvis på twitter också Följ mig gärna där om du vill!

Som ni säkert vet så avsätter Äventyrens Ö en slant för varje besökande gäst. Den summan doneras sedan – vid den här tiden -  till någon organisation som bidrar till att göra världen till en bättre plats.

Det började för 18 år sedan så det finns en tradition i det. De två sista åren har vi ändrat lite på den. Förra året fick våra kunder vara med och rösta bland förslag som vi själva tagit fram. I år gjorde vi det lite annorlunda.

Vi bjöd in våra kunder via ett nyhetsbrev att rösta på vår Facebooksida (man kunde också maila in sin röst till oss om man inte hade Facebook) Vi hade lagt upp organisationer som Ecpat, Greenpeace, UNICEF, MSF och ett projekt om att hjälpa Afghanska flickor till möjlighet att få gå i skola. Vi skrev också att man kunde nominera någon organisation man tyckte förtjänade gåvan och vem som helst kunde vara med och rösta (eftersom Facebooksidor är öppna för alla som har Facebook). Det var det som var det nya. Att vem som helst kunde nominera. Det blev alltså mer interaktivt än tidigare och vi gav själva därmed upp kontrollen över vad som sen skulle hända. DÅ blev det riktigt kul!

KRAFTEN I SOCIALA MEDIER

Den första organisation att nomineras var Freethem. Strax därpå nominerades Sponsors for Kenya och sedan rullade det på. Bägge organisationerna mobiliserade sina följare och röstningarna slog alla tidigare rekord!
Vi insåg också hur traditionellt vi tänkt när vi föreslog våra egna kandidater – och hur mycket bra ideella projekt som
finns!

• Inbjudan att delta i röstningen delades 65 (!) gånger
• 63 personer gillade inlägget
• 52 kommentarer
• 661 personer var med och röstade
• 550 personer på Facebook pratade om röstningen
• 53 personer gillade sidan (trots att man inte alls uppmanats att göra det för att rösta)
• Inlägget visades för 4.910 personer (ett vanligt inlägg på en Facebooksida visas normalt annars för mellan 70 – 500 personer beroende på hur många som delar och kommenterar)

När du läser de här siffrorna ska du ha i åtanke att vi är ett litet bolag. Vi är inte TV4 eller Skanska – så för oss är det här höga siffror.

Engagemanget var faktiskt det största vi någonsin haft på vår Facebooksida och jag blev varmare och varmare om hjärtat ju mer jag läste om de två organisationerna och vilket fantastiskt arbete de gör!
Freethem som arbetar med att sprida kunskap om människohandel och trafficing genom ungdomar och Sponsors for Kenya som ska bygga ett barnhem för barn som drabbats av HIV och AIDS.
Båda organisationerna drivs av eldsjälar till kvinnor. Freethem startades av Maria Ahlin som 17-åring (!)  och Sponsors for Kenya av tre kvinnor från vår egen kommun Österåker.

VINNARNA

Slutstriden var hård. De sista timmarna skiljde det som minst 20 röster mellan dem men Maria och hennes team slet hårt och hade stor uppbackning via twitter och Facebook och kammade slutligen hem segern!

VÅRA VARMASTE GRATULATIONER TILL FREETHEM!

INGET ÅR HAR DET VARIT ROLIGARE ÄN I ÅR ATT DELA UT ÅRETS JULGÅVA!

Gå in på deras fantastiskt fina hemsida Freethem och läs om vad de gör!
Min egen idé om mottagare var från början Ecpat – deras verksamhet går hand i hand med vad Freethem jobbar med. Att informera och påverka om människohandel. För naturligtvis är det så att om vi verkligen vill förändra världen så är det med dagens ungdomar vi måste börja! Att informera och påverka dem så de inte bidrar till att göda den vedervärdiga trafficing-industrin i framtiden!

Alla våra varmaste lyckönskningar till Freethem!
Förtsätt förändra världen nu Maria & Co och God Jul!

• Läkare utan gränser
• WWF:s Projekt Östersjön
• UNICEF – i flera år
• Greenpeace
• Naturskyddsföreningens Projekt Havsörn – medan projektet pågick

Vi la för andra året i rad ut tävlingen på Facebook för att våra kunder skulle få vara med och påverka.
I år blev det inte som förra året. Det blev MYCKET ROLIGARE Vi har nu helt själva tappat kontrollen över tävlingen.

Tävlingen har nu helt tagits över av två organisationer som bägge två mobiliserar styrkorna och istället för att visas för de ca 350 som valt att gilla vår sida har den nu spritt sig som en löpeld och exponerats för tusentals personer.

Det är så det är med sociala medier och det är alldeles underbart!

Att organisationerna dessutom drivs av två unga idealistiska tjejer gör inte saken sämre. Så in och rösta med dig nu!