Teambuilding

När mörkret lägger sig över vårt land, stänger vi vår egen anläggning på ön för vintern och flyttar våra kurser till andra anläggningar – på fastlandet. Oftast är det vi som väljer anläggning men då och då händer det att kunderna gör det själva.

Kom just hem efter en dag på ett välkänt konferensställe i vår Stockholmska storstad.
Anlände dit i morse – alltid lika förväntansfull! Det är både roligt och spännande att upptäcka nya ställen. Min uppdragsgivare hade bokat och när jag – i god tid – kom in fann jag hela gruppen sittandes, väntandes utanför konferensrummet.
Som var låst.
Jag letade mig fram till receptionen som låg lite undangömt och frågade om någon hade en nyckel?
Där sa de att jag var först på plats – det var därför rummet inte var upplåst.
Vilket ju inte riktigt stämde.

Dagens program flöt på och vi bröt för en timmes lunch.
En varm och en kall jultallrik var bokat.
Först kom en tallrik, när en timme hade gått kom det en tallrik till och när två (!) timmar gått anlände den fjärde(?) tallriken. Två timmars lunch istället för en får vilket planerat program som helst att spricka totalt. Och en fredagskväll blir man inte poppis som kursledare om man drar ut på programmet en timme i slutändan. Så vi gjorde vad vi kunde för att knyta ihop säcken i tid.

När jag ska gå och lämnar in nyckeln i receptionen frågar mannen som står där om vi haft det bra? Eftersom jag lider av den märkliga föreställningen att folk verkligen menar vad de säger när de undrar så, svarade jag ärligt. Jag talade om att lunchen tagit två istället för – som planerat – en timme. Sa att det inte var så bra och att vårt program hade blivit lidande.
Då ler han stort och säger med glad röst ”Och maten smakade bra?”
Där och då inser jag att jag står och talar med en robot. En människa som inte alls är intresserad av att höra vad gästerna egentligen tycker utan bara robotaktigt står och rabblar saker han instruerats att säga.

Varje gång jag kommer till såna här konferensfabriker blir jag lika förundrad.
För det finns faktiskt ställen där man har ett genuint intresse för sina gäster.
Där personalen småpratar lite om jag inte är stressad när jag kommer, som ler och i alla lunch och fikapauser kommer fram för att höra hur vi har det. Personal som är personlig och tilltalar oss gäster som om vi faktiskt var levande människor.
Där vi var idag var det ungefär lika personligt som om vi hade gått och satt oss i ett hörn på Åhlens  varuhus och haft vår kurs.
I en hårt konkurrensutsatt bransch som mötesnäringen  övergår det mitt förstånd att anläggningar där personalen ser som sin främsta uppgift att vara nyckelutlämnare till sina konferensgäster ens överlever? Än mindre att de faktiskt också tycks vara ganska fullbokade?
När det finns så många makalöst bra anläggningar bara ett par mil bort?

Kanske är det inte så viktigt med service längre?

Bilder: Pink Floyd – The Wall

ÄNTLIGEN!

Nu är det klart i Sommarhemmet! Huset du kan hyra för din konferens i Stockholms Skärgård.

Våningssängarna är nu ett minne blott och istället sover man nu i bekväma hotellsängar.
Fortfarande har Sommarhemmet 27 bäddar men…
…eftersom rummen mest använd som enkel eller dubbelrum så syns inte alla bäddarna hela tiden.

Bor man där när man är på kurs till exempel, så är det 11 enkelrum.

Och då ser det ut så här:

Utdrag från en chatkonversation jag hade idag med en kompis som just bytt jobb.
Idag 14:50

Jag: Hur var er teambuildingkonferens?
Kompisen: ”som jag berättade för Sören så var det ingen riktig teambuilding, det stod bara det på pappret.
Sen hur bra är en finlandsfärja för konferens? Folk var packade innan de ens steg på båten”
Jag: ok, jaa, inbjudan såg ju inte så lovande ut..

Kompisen: ”och det lilla seriösa vi gjorde innefattade antingen alkohol eller hos vissa: bakfylla. Så dag 2 på mötet saknades 7 personer så det var meningslöst som konferens”
Jag: ”trist att höra.. vad sa de ansvariga om det?”
Kompisen: ”de brydde sig faktiskt inte konstigt nog men de hade inte heller gått ut med solklara regler. Underförstått så var det kröka som gällde, så är kulturen på företaget liksom…”
Jag: ”Låter som om du har ett viktigt jobb att göra där i att förändra deras konferenskultur ”
Kompisen:” japp jag framförde mina åsikter till VD och försäljningschef på måndagen”
Jag: ”OCH?”

Kompisen: ”de höll med till viss del och tog på sig ansvaret för den alkoholkultur som finns på företaget och jag sa att jag gärna blir mer involverad nästa gång
jag hoppas på en bättre konferens nästa gång
en riktig konferens
som leder framåt istället för mer eller mindre bakåt med minnesluckor och skandaler”

Jag är en sån där person som nästan alltid är omgiven av människor. Ofta står jag i centrum för andras uppmärksamhet. Som konsult och kursledare är det så. Och även om jag använder en pedagogik som gör deltagarnas inlägg intressantare än mina egna och ofta leder genom dem, så är de ändå fokuserade på mig. De tolkar vartenda ansiktsuttryck i mitt ansikte.Det är inget konstigt med det. Precis så fungerar alla grupper när de får en ny ledare eller sätts i en ny situation. I ett nytt sammanhang.  Jag vet det. För det är bland annat sånt vi lär ut på våra ledarskapskurser. Gruppens initiala beroende till ledare.Många av grupperna jag möter arbetar tillsammans dagligen. En del träffar jag för att de vill ha en bra start på ett nytt projekt. De vill på ett tidigt stadium bestämma sig för hur de ska vara mot varandra för att undvika framtida konflikter. Sätta lite spelregler och gör osynliga regelverk synliga.
Andra träffar jag för att de hamnat i jobbiga situationer, mönster eller konflikter som de behöver hjälp att ta sig ur.
Oavsett vilket, så lever vi tight ihop medan vi jobbar.
Ofta, väldigt ofta, blir resultatet att de lämnar mig i en djup och enig känsla av lycka. Lycka av att få vara tillsammans. Lyckan av att ha vuxit ihop till en trygg grupp. Eller lyckan av att ha insett hur enkelt det faktiskt var att lösa det svåra. När de lämnar mig då känns det ibland ensamt.
När de i sin innerliga lycka får åka hem och fortsätta uppleva den medan jag rustar mig för att möta nästa nya grupp.En del grupper gör en lång resa tillsammans med mig. Det händer att det känns som om hela universum rör sig. De grupperna är det svårast att skiljas ifrån. Det händer ibland att jag gör mig ärenden till just de kvarter där de har sitt kontor. Bara för att få ett tillfälle att ”titta in”. För att få insvepas av den där varma känslan som de känner inför varandra men som också spiller över. På alla oss som kommer i deras närhet.

Det är också det som är mitt jobb. Att utveckla grupper till en sådan mognad att inte bara de själva utan också alla i deras omgivning känner av det.
Det finns nämligen en affärsmässig aspekt av det här också. Attraktiva grupper genererar bättre business än grupper som inte trivs så bra tillsammans.Nåt att tänka på kanske?