Första delen avklarad! Alla är intervjuade om den pågående konflikten. Många väljer att beskriva den som mobbing. Min sammanfattning är redovisad för gruppen och mina förslag om hur vi ska gå vidare är accepterat av alla inblandade. Inledande uppföljningssamtal är genomförda och på måndag träffas vi för första gången för att prata tillsammans. Mobbaren och offret först. Sedan hjälparen och mobbaren. Som vanligt i situationer som denna är i stort sett hela avdelningen på ett eller annat sätt inblandad. Konflikten upptar mellan 5 och 50% av samtligas arbetstid. Företaget blöder och människor mår – naturligtvis – mycket dåligt.
I en artikel i Läkartidningen skrev Per Borgå 2005 att var tredje infödd svensk som uppsöker psykiatrin uppvisar tecken på
posttraumatiskt stressyndrom – PTSD. Det är sånt vi tidigare bara trott drabbar människor som varit utsatta för krig och fasansfulla katastrofer. Han hävdade i sin artikel att PTSD är en svensk folksjukdom och att de svåraste fallen är människors verk. Inte orsakade av svåra olyckor. Inte av krig eller dödsfall. Utan människors verk…
Justitiedepartementet har tidigare diskuterat en skärpning av lagstiftningen mot trakasserier på arbetet men möttes av strak kritik för det. Inte för att det skulle bli juridiskt svårt att utreda utan för att det var så vanligt… Domstolarna skulle få för mycket att göra om man började rota i det.
I alla företag där jag kopplas in för att lösa konflikter och mobbingfall är mönstret ofta detsamma. Offret – berövat på all heder och självkänsla mot en enad oftast ganska trasig grupp. Offret vet sällan varför, bara att hon/han inte längre är omtyckt. Ingen har berättat varför. De bara märker att folk drar sig undan. De kallas till möten med chefer och konfronteras ofta av ilskna mobbar som i grupp går till attack.
De som drabbas av mobbing får i de värsta av världar bara höra att de blivit kritiserade. Ofta av ”många”. Vad kritiken består i eller vad de anklagas för får de däremot sällan veta. Det brukar vara ganska luddigt. För den levereras ofta av en budbärare som egentligen inte är så insatt i frågan.
Ledare som kommer på kurs hos oss är bekymrade över att deras anställda ofta kräver av dem att de skall gå in och agera. De förväntas vara bärare av sina medarbetares frustrationer och framföra kritik åt andra. Vårt ständigt återkommande svar är då att aldrig gå i den fällan! Lär era anställda hur man ger kritik på ett utvecklande sätt. Lär dem att ge den direkt! Inte att gå och suga på den tills allt går över styr och situationen blir svårkontrollerad. Gör det till en del av det övriga arbetet.
När jag går in i situationer av mobbing och konflikter försöker jag alltid att få en helhetsbild. Ta reda på vem som säger vad. Och varför. Jag tittar också på strukturer. För de ”mobbade” är sällan själva orsaken till problemet. De är oftast bara ett symtom. Ett symtom på att någonting är fel någonstans. Och gruppen – de som mobbar, fryser ut, viskar bakom ryggen – och därmed skapar ett samhälle fullt av ”PTSD-svenskar” – de är ofta blinda för vad de gör. De ”åker med” i någon sorts undermedvetet spel där priset för medlemskap i gruppen är att just ”åka med”.
Därför undrar jag ganska ofta varför vi inte riktigt i Sverige tar den här problematiken på allvar? För mig är det fullständigt obegripligt att vi utbildar lärare och tillsätter chefer som inte fått någon som helt utbildning i grundläggande gruppdynamik? Och varför företag inte lägger större resurser på att utbilda även alla sina anställda i konflikthantering och feedback?
I Frankrike hamnar man nämligen i fängelse om man mobbar kollegor på jobbet.
Så är det inte i Sverige.
Ännu.
Det är undersökningsföretaget Yougov som har kartlagt de vanligaste klagomålen vi har på våra chefer. 1010 personer deltog i studien och så här svarade de:
..eller ledare.