Teambuilding

För många år sedan – när vi hade i uppdrag att utbilda alla lärare på Fryshuset i ledarskap – fick jag ett brev på posten från Anders Carlberg.

Det var ett brev med en text jag bevarat sen dess. För att texten är så fullständigt makalös.
Ville publicera den när han dog i veckan men hittade den inte efter att just ha flyttat. Nu har jag hittat den och skrivit ner den från pappret den kom på.
Jag ryser fortfarande när jag läser den. Ruggigt aktuell, fortfarande idag och tankeväckande om bland annat rasism och mobbing. Tänker att den därför – kanske mer än någonsin tidigare? – är viktig att spara och dela.

Tänk – återigen – på det där med mobbing när ni läst hans text..

ANDERS CARLBERGS TEXT – ETT SVART HÅL – SKRIVEN FÖR LÄNGE SEDAN

”Jag dödar den djäveln” tänkte jag. Den starka känslan överrumplade mig.

För några år sedan deltog jag under en vecka i en kvalificerad ledarutbildning kallad UGL. I utbildningen ingick, att de tolv deltagarna varje dag, ärligt skulle berätta hur de uppfattade de andra deltagarna.
En av kvinnorna sa redan första dagen till mig ”inte för min skull utan för de andras skull. Tycker jag, att du tar alldeles för stor plats.”
Kursen gick bland annat ut på att få kontakt med och också helst lära sig att förstå sina egna känslor.
Under större delen av livet har jag haft samma känsla när någon försökt trycka ner mig.
En känsla av oförsonligt hat.
Långsamt vaknade ett minne inom mig. Jag är på seglarläger i Stockholms norra skärgård. Vi är ett 60-tal deltagare från 11 – 14 år. När man tar ut lägrets fotbollslag kom det att bestå av 10 14-åringar och en 11-åring, jag.
Under återstående tiden på lägret blev jag ordentligt mobbad av grabbarna, som jag bodde med i 20-mannatältet.
Den upplevelsen satte tydligen så djupa spår i min själ, att jag, när jag påmindes om den hemska känslan att vara mobbad 45 år senare, kunde tänka ”Jag dödar den djäveln”.

När Jonas Hållen och Karl-Olof Arnstberg  gjorde en undersökning av 16 före detta nazister ställde de frågan varför, de blev nazister och varför de hoppade av. Materialet har de kallat ”Smaka Känga”. En gemensam nämnare var att de intervjuade under många år varit mobbade. Det högerextrema gänget gav dem en känsla av makt och upprättelse.
Därför blir man inte förvånad när man noterar att högerextrema aktivister ofta har samma bakgrund som vänsterextrema exempelvis AFA (antifascistisk front).
I organisationen Exit på Fryshuset har vi under tre år hjälp över 200 att lämna nazistiska organisationer. För de flesta var nazismen en utväg för att fylla själens svarta hål skapat av mobbing, frånvarande farsor och ibland föräldrars missbruk. När de hoppade av måste hålet fyllas med något positivt. Annars låg andra dåliga utvägar nära till hands, exempelvis missbruk.

När Emerich Roth, som arbetar på Fryshuset och har suttit i 5 koncentrationsläger, fick frågan av Jonas Sima i Expressen  vilken person han skulle velat vara i historien?
”Jag skulle velat vara lärare för den lilla misshandlade pojken Adolf Hitler” sa han.

På UGL-kursen såg jag kvinnan i ögonen och berättade vad jag kände. Hon såg chockad ut.
Det blev början till ett bra snack och en bra utbildning.

Anders Carlberg
Vd Fryshuset

Mobbing.
För första gången på en svensk ledarskapskurs står det med på schemat.

Kanske har jag fel? Kanske finns det med på någon annan kurs? Jag har letat men inte hittat det i alla fall. Hoppas jag har fel.
Vi är inne på sjätte dagen av en kurs för mycket rutinerade chefer. Flera stycken av dem har gått åtminstone två kurser i min regi tidigare och de känner varandra bra.
Mobbing har berörts vid flera tillfällen under dagarna. Vi pratar alltid om det när vi fördjupar oss i grupputveckling. I konfliktfasen som uppstår när ”trevligheten” och försiktigheten i gruppen utbyts mot skitsnack, utfrysning, maktkamper och otrygghet. Då och där pratar vi om mobbing och de krafter som ligger bakom. Vi pratar om hur viktigt det är att som ledare förstå och se bakom det som sker, för att urskilja vad som är omedvetna gruppdynamiska processer och för att skydda medarbetare från personliga tragedier och katastrofer.

Mobbing är ett laddat ord och så vanligt förekommande att vårt svenska domstolsväsende skulle drunkna om vi började tillämpa lagen mot mobbing på svenska arbetsplatser. Varje år tal hundratals svenskar livet av sig för att de utsatts för mobbing på jobbet. Politiker i riksdagen kräver en lag mot mobbing. Trots att den psykosociala aspekten av arbetsmiljö redan finns reglerad i arbetsmiljölagen kap 2 §1a

Där står: ”att arbetsgivare och arbetstagare ska samverka för en god arbetsmiljö.”
Det är alltså inte bara arbetsgivarens ansvar utan lika mycket medarbetarens att verka för en god arbetsmiljö. Mobbning är ett brott mot arbetsmiljölagen.
Trots det har ingen dömts för mobbing på någon svensk arbetsplats? Är inte DET konstigt?

På kursen har jag gjort en övning. Sex situationer som inte alls är ovanliga. Situationer som dagligen förekommer på många svenska arbetsplatser. Två av dem betraktas inte som mobbing. Resten är, enligt lagen straffbara. Vi samtalar och enas om att alla exempel är fruktansvärda och skall absolut inte vara tillåtet. Som chef måste man stoppa det när man ser det.
Det handlar inte om komplicerade lagtolkningar, det är inte svårt att förstå, det handlar egentligen bara om vanlig medmänsklighet. Men exemplen gör djupa avtryck hos deltagarna och sätter igång mycket känslor.
Känslorna sitter kvar morgonen efter och vi får lägga en stund på att ”normalisera” som det heter på fint fackspråk.  Ungefär det man gör vid debriefing med människor som varit med om hemska katastrofer. För precis så laddat är det! Och precis så ont gör det att bli utsatt.

Psykiatern Per Borgå, tidigare chef på Röda Korsets center för torterade flyktingar och specialist på Posttraumatiskt stressyndrom PTSD säger i Aftonbladet idag
- Jag trodde först inte att mobbning var ett trauma av samma dignitet som tortyr, men det är det. Det blir samma symptom..
Hans arbete har visat att Avsiktliga trauman – som tortyr och mobbning – till och med ger svårare symptom än oavsiktliga trauman, som naturkatastrofer.

De värsta traumana orsakas alltså inte av tsunamis och sjunkande färjor. De orsakas av helt vanliga människor. På helt vanliga svenska arbetsplatser. För att vi oftast inte vågar ingripa eller ens förstår vad det är vi håller på med.

Första delen avklarad! Alla är intervjuade om den pågående konflikten. Många väljer att beskriva den som mobbing. Min sammanfattning är redovisad för gruppen och mina förslag om hur vi ska gå vidare är accepterat av alla inblandade. Inledande uppföljningssamtal är genomförda och på måndag träffas vi för första gången för att prata tillsammans. Mobbaren och offret först. Sedan hjälparen och mobbaren. Som vanligt i situationer som denna är i stort sett hela avdelningen på ett eller annat sätt inblandad. Konflikten upptar mellan 5 och 50% av samtligas arbetstid. Företaget blöder och människor mår – naturligtvis – mycket dåligt.

I en artikel i Läkartidningen skrev Per Borgå 2005 att var tredje infödd svensk som uppsöker psykiatrin uppvisar tecken på posttraumatiskt stressyndrom – PTSD. Det är sånt vi tidigare bara trott drabbar människor som varit utsatta för krig och fasansfulla katastrofer. Han hävdade i sin artikel att PTSD är en svensk folksjukdom och att de svåraste fallen är människors verk. Inte orsakade av svåra olyckor. Inte av krig eller dödsfall. Utan människors verk…

Justitiedepartementet har tidigare diskuterat en skärpning av lagstiftningen mot trakasserier på arbetet men möttes av strak kritik för det. Inte för att det skulle bli juridiskt svårt att utreda utan för att det var så vanligt… Domstolarna skulle få för mycket att göra om man började rota i det.

I alla företag där jag kopplas in för att lösa konflikter och mobbingfall är mönstret ofta detsamma. Offret – berövat på all heder och självkänsla mot en enad oftast ganska trasig grupp. Offret vet sällan varför, bara att hon/han inte längre är omtyckt. Ingen har berättat varför. De bara märker att folk drar sig undan. De kallas till möten med chefer och konfronteras ofta av ilskna mobbar som i grupp går till attack.

De som drabbas av mobbing får i de värsta av världar bara höra att de blivit kritiserade. Ofta av ”många”. Vad kritiken består i eller vad de anklagas för får de däremot sällan veta. Det brukar vara ganska luddigt. För den levereras ofta av en budbärare som egentligen inte är så insatt i frågan.

Ledare som kommer på kurs hos oss är bekymrade över att deras anställda ofta kräver av dem att de skall gå in och agera. De förväntas vara bärare av sina medarbetares frustrationer och framföra kritik åt andra. Vårt ständigt återkommande svar är då att aldrig gå i den fällan! Lär era anställda hur man ger kritik på ett utvecklande sätt. Lär dem att ge den direkt! Inte att gå och suga på den tills allt går över styr och situationen blir svårkontrollerad. Gör det till en del av det övriga arbetet.

När jag går in i situationer av mobbing och konflikter försöker jag alltid att få en helhetsbild. Ta reda på vem som säger vad. Och varför. Jag tittar också på strukturer. För de ”mobbade” är sällan själva orsaken till problemet. De är oftast bara ett symtom. Ett symtom på att någonting är fel någonstans. Och gruppen – de som mobbar, fryser ut, viskar bakom ryggen – och därmed skapar ett samhälle fullt av ”PTSD-svenskar” – de är ofta blinda för vad de gör. De ”åker med” i någon sorts undermedvetet spel där priset för medlemskap i gruppen är att just ”åka med”.

Därför undrar jag ganska ofta varför vi inte riktigt i Sverige tar den här problematiken på allvar? För mig är det fullständigt obegripligt att vi utbildar lärare och tillsätter chefer som inte fått någon som helt utbildning i grundläggande gruppdynamik? Och varför företag inte lägger större resurser på att utbilda även alla sina anställda i konflikthantering och feedback?

I Frankrike hamnar man nämligen i fängelse om man mobbar kollegor på jobbet.

Så är det inte i Sverige.

Ännu.