Så lyder en rubrik på kultursidan i SvD den 15/1 som promotar en farlig eventuell utveckling av synen på ledarskap.
Artikeln handlar om en ny bok enligt vilken man finner de bästa ledarna bland bipolära personer. Winston Churchill beskrivs där som exempel på ”den bäste ledaren”.
Författaren (Ghaemi) är chef för den psykiatriska avdelningen vid Tuft Medical Center i Boston.
Han hävdar att bipolär personlighet tycks vara en förutsättning för framgångsrikt ledarskap i en krissituation. Han konstaterar vidare ”att en mentalt frisk person oftast inte kan mobilisera den explosiva aggressivitet och den uthållighet som krävs för att bekämpa en stark yttre fiende som befinner sig i överläge”.
Förutom Churchill nämns också ledare som Mahatma Gandhi, Abraham Lincoln, Martin Luther King, Franklin D Roosevelt, CNN:s grundare Ted Turner samt nordstatsgeneralen William Tecumseh Sherman. Ghaermi anser att det finns en rad indikationer på att de alla – i varierande grad – led av bipolära svängningar.
Vad som är påtagligt i Churchills fall är att de depressiva tillstånden avlöstes av perioder som dominerades av manisk aktivitet och han var bra på att leda nationen i krig
Som vi alla vet har människor både bra och mindre bra sidor.
I Chruchills fall hade han en stor portion aggressivitet i sin personlighet och kunde vara mycket burdus mot personer han ogillade. Han var ständigt stridsberedd och i stånd till anmärkningsvärd brutalitet. Både hans stridslystnad och hans förmåga att svartmåla fiender var emellertid tillgångar som ledare av en nation i krig. Vidare led han av en nästan tvångsmässig slösaktighet med inslag en grandios självöverskattning och slog fast att mänskligheten inte var något annat än ”maskar på jordens yta” (själv ansåg han sig vara en ”lysmask). Churchills alkoholkonsumtion var – med nutida mått mätt – fullständigt förfärande. Drogmissbruk är överrepresenterat hos personer med bipolär läggning.
OCH VARFÖR TYCKER JAG ATT DET HÄR ÄR SÅ FARLIGT DÅ?
Jo, det finns en del företag med en haltande empati som ser hela sin tillvaro som en strid eller ett krig och rekryterar chefer därefter. Därför tycker jag att den här typen av slutledningar är lite farliga..Vi tillsätter ju inte nya chefer så fort det krisar utan förväntar oss att de vi har skall kunna leda oavsett läge.
Vi behöver inte maniska, aggressivt brutala ledare med grandios självöverskattning & avsaknad av ekonomisk självbevarelsedrift för att rida företag genom stormar och lågkonjunkturer.
Vi behöver något helt annat.
Något av det som alla våra program för ledarskapsutveckling står för.
Och det är det jag ägnar nästan all min tid åt att försöka skapa.