Teambuilding

För många år sedan – när vi hade i uppdrag att utbilda alla lärare på Fryshuset i ledarskap – fick jag ett brev på posten från Anders Carlberg.

Det var ett brev med en text jag bevarat sen dess. För att texten är så fullständigt makalös.
Ville publicera den när han dog i veckan men hittade den inte efter att just ha flyttat. Nu har jag hittat den och skrivit ner den från pappret den kom på.
Jag ryser fortfarande när jag läser den. Ruggigt aktuell, fortfarande idag och tankeväckande om bland annat rasism och mobbing. Tänker att den därför – kanske mer än någonsin tidigare? – är viktig att spara och dela.

Tänk – återigen – på det där med mobbing när ni läst hans text..

ANDERS CARLBERGS TEXT – ETT SVART HÅL – SKRIVEN FÖR LÄNGE SEDAN

”Jag dödar den djäveln” tänkte jag. Den starka känslan överrumplade mig.

För några år sedan deltog jag under en vecka i en kvalificerad ledarutbildning kallad UGL. I utbildningen ingick, att de tolv deltagarna varje dag, ärligt skulle berätta hur de uppfattade de andra deltagarna.
En av kvinnorna sa redan första dagen till mig ”inte för min skull utan för de andras skull. Tycker jag, att du tar alldeles för stor plats.”
Kursen gick bland annat ut på att få kontakt med och också helst lära sig att förstå sina egna känslor.
Under större delen av livet har jag haft samma känsla när någon försökt trycka ner mig.
En känsla av oförsonligt hat.
Långsamt vaknade ett minne inom mig. Jag är på seglarläger i Stockholms norra skärgård. Vi är ett 60-tal deltagare från 11 – 14 år. När man tar ut lägrets fotbollslag kom det att bestå av 10 14-åringar och en 11-åring, jag.
Under återstående tiden på lägret blev jag ordentligt mobbad av grabbarna, som jag bodde med i 20-mannatältet.
Den upplevelsen satte tydligen så djupa spår i min själ, att jag, när jag påmindes om den hemska känslan att vara mobbad 45 år senare, kunde tänka ”Jag dödar den djäveln”.

När Jonas Hållen och Karl-Olof Arnstberg  gjorde en undersökning av 16 före detta nazister ställde de frågan varför, de blev nazister och varför de hoppade av. Materialet har de kallat ”Smaka Känga”. En gemensam nämnare var att de intervjuade under många år varit mobbade. Det högerextrema gänget gav dem en känsla av makt och upprättelse.
Därför blir man inte förvånad när man noterar att högerextrema aktivister ofta har samma bakgrund som vänsterextrema exempelvis AFA (antifascistisk front).
I organisationen Exit på Fryshuset har vi under tre år hjälp över 200 att lämna nazistiska organisationer. För de flesta var nazismen en utväg för att fylla själens svarta hål skapat av mobbing, frånvarande farsor och ibland föräldrars missbruk. När de hoppade av måste hålet fyllas med något positivt. Annars låg andra dåliga utvägar nära till hands, exempelvis missbruk.

När Emerich Roth, som arbetar på Fryshuset och har suttit i 5 koncentrationsläger, fick frågan av Jonas Sima i Expressen  vilken person han skulle velat vara i historien?
”Jag skulle velat vara lärare för den lilla misshandlade pojken Adolf Hitler” sa han.

På UGL-kursen såg jag kvinnan i ögonen och berättade vad jag kände. Hon såg chockad ut.
Det blev början till ett bra snack och en bra utbildning.

Anders Carlberg
Vd Fryshuset

UGL-kurs på Näsby Slott – Lobbyn

UGL-Kurslokalen i en paus

Imorgon ska jag fråga UGL-deltagarna om de vill vara med på bild också!

Vi har i 13 år arbetat med en kurs som heter UGL.  Det är en väldigt känd och populär ledarskapsutbildning och huvudman för den är Försvarshögskolan.

2010 gjorde FHS om den helt och den innehåller nu många nyheter. Bl.a. har man anlitat Gudrun Schyman i ett avsnitt som handlar om ”könsmaktsordning”.
Just det avsnittet/pappret är inte obligatoriskt. Man behöver alltså inte dela ut det och vi gör det sällan.

Varför då,  finns det nog de som undrar?
Svaret är att behovet av det oftast inte finns. De kvinnor vi oftast möter på de här kurserna har ofta ett motsatt problem. De har problem med andra kvinnor. Framgångsrika, starka kvinnor motarbetas nämligen oftast av andra kvinnor med lägre självkänsla. Inte av män.
En krönika jag skrev för ett par år sedan handlade om just det och den var länge en av de mest lästa krönikorna på tidningens webbplats. Många hörde av sig och talade om att de kände igen sig. Ingen ifrågasatte det jag skrivit.
Att försvaret har problem med genusproblematiken och ser ett sådant behov på en officersutbildning är kanske inte så förvånande? Men idag är näringslivet den främsta användaren av UGL och där har mina 17 år som konsult berättat andra historier. Upprepade sorgliga historier om kvinnor som motarbetar andra, mer framgångsrika kvinnor.

Sitter ute på ön och och kollar nyheterna efter en kul avslutningsmiddag med min fascinerande UGL-grupp. Imorgon eftermiddag är vi färdiga och jag kommer att sakna dem när de åker hem.
Upptäckte just att en av deltagarna har en blogg där jag hittade följande:

”Jag har nu tjuvkopplat antennen på tv:n och gömt mig på sommarhemmet för att ta mig ut på nätet från min exil någonstans i Stockholms skärgård. Om jag inte vetat bättre hade jag trott att jag befann mig på Betty Ford-klinikens filial för oss bredbandsberoende. Snacka om jag fått gå på avtändning.”

Han fortsätter: ”Är som sagt på kurs och då är man kommenderad att koppla ner och det är en svårare prövning än vad jag trodde. Inte så att jag inte skulle kunna sluta (det är väl så man säger om bereonden?) men det svider som sagt att inte ständigt vara på. Lägg till att vi är ute i naturen med granar, olika levande varelser i alla dess storlekar…ja, det har varit omskakande på många sätt att gå på kurs…”

Behandlingsklink för bredbandsberoende – kanske en ny affärsidé?
Han verkar efter fyra dagars avtändning vara vid god vigör, så vem vet?!

De har aldrig träffats förut.
Efter 8 timmar säger de att de känner varandra bättre och vet mer om varandra än medarbetare de arbetat med i många år.

De reflekterar över att de känner sig så trygga tillsammans, trots att de mötte varandra först kl 10.00 i morse. De säger att det är öppenheten de alla visat som skapat den tryggheten. En säger att hon är nyförälskad i hela gruppen.

De mår bra och de trivs i varandras sällskap och de är på kurs för att lära sig hur grupper fungerar och hur man gör för att få dem att bli trygga och må bra tillsammans.

Det är ett magiskt jobb jag har!

Vill du veta hur det går till?
Vecka 20. Ute på ön.
Välkommen!