Från Puppa till Fjäril. Del 1

Från Puppa till Fjäril. Del 1

En artikelserie skriven av Mimmi Dahlström - Utbildningsansvarig på Äventyrens Ö för tidningen Konferensvärlden 

En artikelserie om gruppers utveckling

Det finns en historia om en pojke som på en av sina ensamma upptäcktsfärder i skogen upptäckte en fjärilspuppa. Formen fascinerade honom. Han visste inte vad som dolde sig därinne, men han förstod att den innehöll liv och han blev nyfiken.

Varje morgon, så fort han fått på sig sina kläder, rusade han ut i skogen, till puppan. Han såg dess förändring och han förstod och såg hur puppan sakta och långsamt började sin mödosamma utveckling....


” UNDER KOREAKRIGET FICK EN amerikansk psykolog vid namn Will Schutz ett uppdrag av den amerikanska marinen. Man hade ett problem som man sökte en förklaring till. Varje krigsfartyg hade en egen stridsledningscentral. Varje tjänst på varje fartyg var kompetensmässigt identiskt tillsatt. Teoretiskt hade de olika fartygens centraler alltså förutsättningen att fungera identiskt. Men så var det inte. Det var det som var problemet. Vissa centraler fungerade alldeles förträffligt medan andra inte fungerade alls. Will Schutz studier av grupperna ledde till att han några år senare presenterade en teori som beskriver och förklarar de olika faser en grupp genomgår under sin utveckling. En teori som också ger svaret på varför centralerna fungerade så diametralt olika.

Teorin, som heter Fundamental Interpersonal Relations Orientation förkortas FIRO, har sedan den presenterades för snart 40 år sedan kommit att bli en av de viktigaste teorierna kring gruppers utveckling.

Den har blivit objekt för mycket vidare forskning och den har också kommit att ligga till grund för UGL -kurserna som är den främsta ledarskapskurserna i Sverige idag. Anledningen till att teorin fick en sådan genomslagskraft är att det mesta som sker i interagerandet mellan människor i grupp förklaras i FIRO-teorin.

Den här artikelserien kommer att handla om en grupps utveckling. Du kommer att känna igen dig, den kommer att väcka frågor men den kommer också att ge dig en hel del konkreta tips och förklaringar.
 

Om gruppers effektivitet

En grupps effektivitet och välmående har ett direkt samband med dess mognadsgrad. En grupp fungerar inte med automatik väl, det finns en kedja av processer man först måste ta sig igenom innan man kommer dit. Vissa av dem är både arbetssamma och besvärliga.
Nya grupper är mycket ineffektiva i sitt startskede. Ineffektiviteten hänger samman med de känslor gruppens individer härbärgerar och ger uttryck för i sitt beteende mot varandra. Detta innebär att gruppens energi fokuseras på frågor som rör medlemskapet i gruppen mer än de faktiska arbetsuppgifterna.
 

Ny i gruppen

Alla har vi varit med om åtskilliga tillfällen där vi befunnit oss som medlemmar i en ny grupp. Den första grupp vi tillhör är familjen, sedan blir det grupper på dagis, i skolan, högskolan, idrottsföreningar, intressegrupper och slutligen våra arbetsgrupper. I mitt arbete med grupper frågar jag ibland gruppmedlemmarna hur de själva, var och en känner och beter sig i nya gruppkonstellationer. Och svaren jag får är alltid desamma. Precis samma känslor och beteenden som Will Shutz skriver om när han beskriver ”tillhöra-fasen” - den första fasen i en grupps utveckling. (Gör gärna ett eget experiment om du har tid - blunda och tänk dig in i situationen. Hur känner du dig och hur beter du dig när du kommer in i en ny grupp?)
 

Vårt beteende i nya grupper

De flesta svarar att de är avvaktande. De söker mål, struktur och spelregler, känner nyfikenhet och förväntan Vi undersöker också andra gruppmedlemmarnas kompetens för att se var i den inofficiella hierarkin vi själva kommer att hamna. Vi lyssnar in, känner av och iakttar. För vi vill anpassa oss till rätt nivå i gruppen. Akta oss för att göra fel eller vara för uppseendeväckande. Man söker i gruppen för att finna någon där man kan skapa kontakt, söker gemensamma nämnare. Vi närmar oss försiktigt och visar inte så mycket av oss själva och vårt verkliga jag. Ungefär som fjärilspuppor. Vi finns där rent fysiskt. Men vi visar oss inte riktigt. Men det finns också motsatsen. De som går in och tar mycket plats. Alla har vi varit på fest och sett den där typen som står tyst i ett hörn, utan att säga ett ord till någon innan han slutligen går fram och börjar söka kontakt.

Och vi har också träffat hans motsats. Människor vi aldrig träffat förut som öppnar sig och inom loppet av 15 minuter låtit oss ta del av hela deras liv. Sorger, succéer, misslyckanden och framgångar. Överdriven öppenhet eller överdriven slutenhet. Känner ni igen dem? Ja, förmodligen. De finns i alla grupper. I olika skepnader.
 

Våra känslor och behov

Vad är det då som får oss att bete oss så här? Nyfikenhet? Javisst. Kontaktsökande? Javisst. Men allra mest av allt är det osäkerhet som styr vårt beteende. Osäkerheten inför min egen plats och roll i gruppen. För oavsett all formell struktur som gruppen tilldelats - så kommer den att utveckla en inofficiell hierarki som är helt oberoende av vad våra visitkort faktiskt säger. Det vet vi, därför närmar vi oss gruppen utifrån ett egoistiskt perspektiv.

Medvetna och omedvetna behov spelar också en viktig roll här liksom överallt annars i livet. Behovet av att bli sedd. Behovet vi alla har av att känna att vi är duktiga, kompetenta människor som aktivt bidrar i gruppen.. Behovet av att bli omtyckt, uppskattad och bekräftad. Och rädslan för att inte bli det... Rädslan av att inte passa in. Att upptäcka att man inte vill vara en del av gruppen eller att inte få vara en del av gruppen. Att hamna utanför.
 

”Den skrattande gruppen”

Känslorna av osäkerhet och rädsla gör att nya grupper ägnar en stor del av sin tid åt att visa upp sina bästa och godaste sidor. Man är artig, trevlig och berättar underhållande historier för varandra. De ägnar sig oftast åt ofarliga samtalsämnen såsom semesterminnen och väderdiskussioner. En ny grupp kan med stor entusiasm och inlevelse föra ändlösa diskussioner om helt ovidkommande frågeställningar. Mönstret på de nya gardinerna i kafferummet kan vara ett sådant. Ämnet är egentligen fullständigt oviktigt med det saknar laddning och faror. Därför engagerar det och alla deltar med stor entusiasm. Att ha roligt och trevligt tillsammans är också viktigt för nya grupper. Att skratta tillsammans är viktigt. För om vi skrattar så har vi trevligt. Men stackars den som inte skrattar! Han är konstig, ställer sig utanför. Vi förstår honom inte och det vi inte förstår skrämmer oss. Därför skrattar vi. Även om det inte är roligt. För den som inte skrattar kan förlora sin plats i gruppen.
 

Nya grupper och konflikter

Nya grupper tar också nogsamt avstånd från allt vad allvarliga konflikter heter. Den artighet och försiktighet som präglar en ny grupp, lämnar inte plats för några konflikter. ”Den som tiger samtycker”, fastslår de drivande och kör på. Kvar står jag och sväljer irritationen eller ilskan. För den kan jag ju inte visa. Inte säga emot. Då kanske jag blir obehaglig och i den här gruppen är vi ju trevliga mot varandra. Medlemskapet i gruppen har ett pris och de flesta av oss är villiga att betala det. Fortgår det här tillståndet för länge, börjar vi istället ta ut vår irritation på familjen, huskatten eller vår egen kropp. Vi börjar utveckla psykosomatiska sjukdomar om vi inte släpper ut någonting. ”Puppan” kan inte härbärgera hur mycket som helst.
 

De ”osynliga”

Många arbetsgrupper utvecklas inte längre än hit. De håller sig kvar här och lyckas skapa någon form av balans. Effektiviteten blir lidande och i allra värsta fall den egna hälsan eller familjesituationen. Men alla gruppmedlemmar mår inte dåligt. Vissa känner aldrig av det. Delar av gruppen känner aldrig ilska. De får alltid som de vill och allt tycks gå deras väg. Men de ”osynliga” de som inte märks lika mycket och sällan tar till orda. De kan ofta må mycket dåligt. Människan är sådan till sin läggning att det hon själv genomdrivit och slagits för är hon beredd att arbeta dag och natt för att bevisa. Men de andra. De som blev överkörda eller inte vågade säga sin mening? De vi lämnade kvar på perrongen när tåget åkte? Ja, deras arbetsprestation blir inte riktigt densamma. Ibland arbetar de till och med i motsatt riktning. Och därmed har vi tappat en del av gruppens samlade kompetens och kapacitet. För det är först när vi alla respekterar varandra och bidrar med lika delar som gruppen utvecklar sin fulla kraft.

Resan från puppa till fjäril är lång. Rolig, arbetsam, lycklig, elak och ibland euforisk. Lätt är den absolut inte. Ibland kan man behöva extern hjälp för att den skall gå lite snabbare.

Nästa artikel kommer att handla om hur man genom teambuildingprogram kan hjälpa gruppen på resan.

Mimmi Dahlström.
E-post: mimmi@aventyrenso.se


Mimmi hittar du oftast på Äventyrens Ö där hon arbetar med att hjälpa grupper och ledare att växa och utvecklas tillsammans.

Andra artiklar "Från Puppa till Fjäril"