EN DUKTIG & KOMPETENT HR-PERSON

Det var en riktigt trevlig grupp. En grupp som alltid var harmonisk.
Sällan hade de några meningsskiljaktligheter.
Aldrig faktiskt.
De höll alltid med varandra och alla förslag mottogs med entusiasm.
De var en sån grupp som aldrig ifrågasatte vad någon annan sa.
Det hade det riktigt trevligt på jobbet.

I flera år var det så och de var ganska stolta över det.
Att de aldrig grälat och aldrig haft konflikter.
Deras möten var effektiva. Ingen sa visserligen så mycket. Det var mest chefen som pratade och de hade det rätt trevligt.
Ingen hade heller några synpunkter på agendan som chefen skickade ut inför mötena.
Trots att hon bad om det.

Medarbetarundersökningarna bekräftade bilden de hade av sig själva och de var alltid nöjda med sitt resultat.
Nu för fjärde året i rad samlades de tillsammans med HR-personen som skulle gå igenom resultaten tillsammans med dem.
De nickade trevligt mot varandra och satte sig ner runt konferensbordet.

HR-kvinnan redogjorde för resultaten och hon bad dem ha synpunkter på det.
Alla var lika förtjusta som vanligt och det hördes ett unisont och lyckligt ” jättebra!”.
Det tyckte inte HR-kvinnan.
Hon sa, ungefär så här: ”Ni har det alldeles för trevligt i den här gruppen” Leendena stelnade och ingen förstod någonting.
Så fortsatte hon och sa: ”Ni som grupp är verksamma på en expansiv och konkurrensutsatt marknad där mycket händer hela tiden. Ni behöver bli lite modigare. Ni behöver börja ifrågasätta, komma med vilda ideer, förkasta och förädla dem och därmed behöver ni lämna det här trevlighetsstadiet och som grupp gå vidare i er utveckling”
De tittade förvånat på varandra och sen log någon.
Då log de andra tillbaks och så blev allt trevligt igen!
”Det är precis det här jag menar sa HR-kvinnan. Normen ni har satt är att ni alltid måste ha trevligt. Det medför att ni inte nyttjar hela gruppens kapacitet. För att kunna växa, göra bättre affärer, komma med nya ideer måste ni våga er ut ur den här tryggheten och börja kommunicera med varandra. Säga vad ni verkligen tycker istället för att bara hålla med den av er som väljer att prata. Vad tänker ni när jag säger så här?” frågade hon.
För att undvika mönstret att bara en i gruppen talade föreslog hon att de skulle ta en vända runt bordet så att alla fick ventilera sina tankar.
Det visade sig att alla utom en höll med.
De sa faktiskt inte alltid vad de tyckte.
De höll ofta inne med ideer för att inte sticka ut eller vålla oenighet i gruppen.
De anpassade sig till vad de andra sa och gjorde.
De tog aldrig upp saker som de kanske egentligen borde ta upp.
De lät ibland frustrationen få utlopp hemma istället för på jobbet.
De kände alla att de hade mer att ge.
Hon som inte höll med förstod inte alls vad det var för fel med att ha det trevligt på jobbet? De var ju akademiker och därmed intelligenta personer allihopa. Intelligenta personer har inga konflikter fastslog hon också.

De andra frågade HR-kvinnan hur man kunde göra för att komma vidare? För att våga mer och därmed bli effektivare?
HR-kvinnan sa att om de verkligen ville ta sig vidare så visste hon ett bra ställe de kunde åka till.
Gruppen bestämde att de nog ville det och HR-kvinnan skickade – någon månad senare – ut dem på en ö i skärgården under tre dagar.
Redan på kvällen dag ett hade de tagit en riktigt kliv och när de två dagar senare satte sig på båten hem hade de på riktigt börjat samtala med varandra. De tyckte olika om många saker men bollen var satt i rullning och de hade verktyg att hantera det som komma skulle.

Och HR-kvinnan då? Ja hon fortsatte sin marsch genom de stora företaget med ännu högre status. För hon var inte bara duktig på rekrytering, avtal och lagar. Hon var också en riktig expert på gruppdynamik.

Personerna på bilderna är inte desamma som personerna i berättelsen.